///

YVES KLEIN är död, men vi lever lika självklart som dina blå ögon din blå klänning ditt blå paraply, som tavlan som himlen som havet som kärleken som de sjunger när de sjunger att den är blå, blå och i vår bröstkorg slår våra hjärtan för livet för nuet för framtiden för allt vi aldrig glömmer. Jag har din hand i min och en pistol i den andra; pang pang - YVES KLEIN ÄR DÖD, MEN VI lever, och vi tänker skjuta alla som påstår att vi är blåögda för det är vi inte för vi är dagens rebeller och morgondagens hjältinnor och vi har en pistol i handen och hjärtan stora som knytnävar. YVES KLEIN ÄR DÖD, MEN VI LEVER ropar vi och stampar fötterna i marken för det är dags att leva nu, verkligen leva, för nu är nu och då var igår – vi tänker inte släppa taget inte förlora gnistan inte ge upp hoppet – och jag kommer alltid att minnas dina blå ögon din blå klänning ditt blå paraply, som tavlan som himlen som havet som kärleken som de sjunger när de sjunger att den är blå, blå. Yves Klein finns inte längre, men vi lever, är levande, varje dag överlevande.

P.s.

Det är mars nu och om mindre än tre månader tar jag och min klass, tillsammans med alla andra treor i det här landet, studenten. Tanken är svindlande och jag vet inte om jag ska tycka att det är fantastiskt eller om jag ska vara livrädd.

Jag har under den senare tiden kommit underfund med att mitt och Idas projektarbete inte uppfyller den vision vi från början hade, att den inte är fullt så storartad som vi hade tänkt oss, men att den ändå kanske kommer vara en av de finaste sakerna vi har gjort för klassen, under de här tre åren, samtidigt som det är en lek med skolans stereotyper som målas upp i böcker och på film. De som är klassens populäraste, smartaste, lärarfavorit, tystaste och pajaser.

Vi borde veta vid det här laget att det inte går att placera en människa i en särskild kategori och den endast, för att människan är alldeles för mångsidig.

Ändå gör vi det. Hade jag varit ett år yngre hade jag sagt att det låg i vår ryggmärg. Att vi sett på så många high school-filmer, när vi var mindre, att vi helt enkelt inte kan sluta dela in oss.

Egentligen är det här projektarbete bara en yta, knappt ens ett ögonblick, av våra liv. Det är som att röra vid en bokrygg, känna titeln under fingertopparna, men inte träda in i världen.

Jag tror att det är en av orsakerna till att alla ställde upp för projektarbetet; för att det inte var så farligt. Bara yta, inte längre in.

Den berättar inte om vår första dag; hur vi trasslade in oss i varandra, för att sedan kunna reda ut oss igen, hur vi stod på stolar och rangordnade oss efter längd och födelsedag, eller hur vi fick maskeringstejp att skriva våra namn på.

Den berättar inte om de som kommit och gått, hur vi var då och inte heller hur vi är idag.

Jag tror att svaren inte hade varit desamma som de som skrevs då, för cirkus ett halvår sedan.

För människor förändras mer eller mindre hela tiden, speciellt vi som befinner oss i en låtsasvärld där vi inbillar oss att vi är vuxna. Det är vi inte och jag tror inte heller att vi ännu vet vilka vi är, eller vad det är vi vill.

Vi leker, låtsas och tror.

När jag var liten ville jag bli busschaufför, kosmonaut och/eller brevbärare. Flera år senare ville jag bli författare, jag ville det en lång tid. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre om jag vill läsa litteratur, vilket får mig att känna mig ganska vilsen, för det känns som om ord är det enda jag kan. Vad är jag utan ord, tror du? Bara yta. Jag vill gärna tro att jag är mer än bara ord, att det finns något mer under huden. Men alltför många historier som inte riktigt är mina egna har blandats med de sanna, och jag har inte så många berättelser –

Ibland är det lite som att inte veta om jag är vaken eller om jag fortfarande drömmer.

Att ingenting skulle spela en roll är en lögn, för vi spelar faktiskt roll. Du också.

Jag tänker ofta på roller; att vi blir tilldelade dem, att vi väljer att vara de vi vill bli sedda som och inte alltid som de vi är, att vi maskerar vårt inre för att vi inte vill bli avslöjade. Vi blir karaktärer i olika spel och gör det vi är bäst på att göra – vi anpassar oss.

När jag och Ida påbörjade arbetet var frågorna en av de första sakerna vi gjorde. Vi kom på många frågor, hälften av dem kom inte ens med och en tredjedel minns jag inte längre. En av de frågor som vi diskuterade länge om var ”klassens osynligaste” och huruvida den var väsentlig eller inte.

”Klassens osynligaste” kan vara negativ i den bemärkelse att personen inte syns, samtidigt som det är positivt att personen nämns, för det måste betyda att den inte är komplett osynlig, egentligen. Det finns flera i klassen som allt som oftast är mer frånvarande än Angelica och att de inte nämns någon gång är väl också ett tecken på att de är osynliga.

Dessutom är det inte bara den som kan misstolkas, ”klassens lärarfavorit” samt ”jag har gått i sp3b sen...” har båda fått olika vinklande svar.

Ett tecken på att vi har varit för otydliga eller för att det faktiskt finns flera svarsalternativ på de frågorna.

Kanhända att vi tog det lite för lätt på arbetet, att vi själva drogs in i leken och glömde. Det var så lätt att genomföra allting, kanske alldeles för enkelt. Jag vet inte om vi slutade bry oss, jag hoppas inte det, för jag läste någonstans att det var farligt att inte bry sig, att det var en av de farligaste sakerna man kunde göra.

Jag tror inte heller att vi gjorde det, för det var på sätt och vis anledningen till varför vi aldrig redovisade på tredje våningen. Trots att det bara var yta så var det fortfarande något djupt; det var vårt projektarbete med klassen och ingen annans.