en underdrift: jag har lite ont i hjärtat och

jag vet inte varför men hur, precis som alla andra gånger:
jag får dåligt samvete för att jag inte riktigt lever upp till andras förväntningar
och för att jag är den som ger upp innan jag verkligen försöker
övertyga mig själv: tio människor kan inte ha fel

(den här gången gäller det inte någon okänd kurs
som jag valt för just den här sakens skull
eller en anonym bokstav som, när min flykt (äntligen) har nått sitt mål,
säger att jag borde satsa högt och vinna)

hon frågar: ska du skriva någonting efter gymnasiet?
och jag svarar: nej-det-ska-jag-inte-vad-skulle-det-vara-?-
jag-har-ingenting-att-skriva

jag kan inte möta hennes blick
(är den sårad? besviken? arg?)

hon försöker vidare, säger snarare än frågar:
kanske någon folkhögskola med skrivande som inriktning

dör, dör, dör av ett hjärta som inte vill sluta slå för fort
svarar bestämt: nej
och kanske ler jag plågsamt för det känns som om jag går sönder
för hennes skull