vår kärlekshistoria tar slut innan den hinner börja; jag känner hur hans tusen gånger upprepande ursäkter nästlar sig in under huden och samtidigt hör jag hur hans hjärta faller som en sten mot marken. och jag skulle säga att mitt gjorde detsamma om jag inte redan hade det i halsgropen; en slags tafatt andnöd, såklart helt omärkbar på grund av distanserna. jag trodde länge att det var jag som var den naiva av oss två, att det var han som skulle ta mig ner och att det skulle vara okej, men det blev inte så och inte heller blev det bra. jag försöker intala mig själv att det inte skulle fungera med två vilsna själar.

i min dagbok skriver jag alltjämt att hans namn fonetiskt rimmar på i love you.

önskar: hans hjärtslag mot mina, får: min förlorade värld