Resa till USA

Jag och John sammanfattar vår resa så här:

 

Vi har inte bestigit några berg och inte heller några dalbanor. Våra möten med människor från olika samhällsklasser har bevisat att våra fördomar till viss del stämmer, även om media har spelat en stor roll för våra bilder: de vita undviker fortfarande färgade i gränderna, det är vanligt med hushållshjälp om man tillhör den övre samhällsklassen och höghusen är så höga att de täcker himlen om man står på marken och tittar upp. Landet är inte speciellt rättvist då de olika samhällsklasserna behandlas olika och det finns ingen lösning på krisen som globaliseringarna ger. I samma veva verkar det som att landet är fast i någon fas och inte längre utvecklas när övriga länder håller på att gå om dem. (Obama är mest bortrest och skapar kontakter med övriga världen samtidigt som hans land håller på att förfalla, tillägg av John).

 

Min bild av USA är klar redan innan jag placerar mina fötter på marken i det stora landet i väster. Det är på grund av (tack vare?) bilder och filmer som jag har fått för mig att det är ungefär såhär:

 

När man står på marken i storstäderna och tittar upp mot himlen kan man inte se himlen, för att höghusen är så höga och täcker hela himlen, som i Hongkong, fast större för att allting i USA är större. Det säger till och med Danmarks statsministers son. Och precis som i Hongkong lyser neonlamporna upp mörkret och det är som om dagen aldrig tar slut.
I alla eftertraktade storstäder kan man hitta människor från hela världen för att det är dit de söker för att finna lyckan och målet på sina drömmar. I det stora landet i väster finns allt man vill ha: guldet, kärleken, jobbet. Man blir automatiskt en Karl-Oskar, Kristina eller Robert, från utvandrarserien, när man tänker på de förenta staterna.
I slumkvarteren bor gangstrarna som briljerar med sina stulna smycken runt halsen och visar världen allt det hårda de har gått igenom genom att prata fort och rytmiskt i takt till otakt:


Fuck the police comin straight from the underground
A young nigga got it bad cause I'm brown
And not the other color so police think
they have the authority to kill a minority
(N.W.A – Fuck Tha Police
, en översättning är nästan onödig.)

 

Och sist men inte minst: det är från USA som alla de lyckliga sluten finns. Kommer man dit kommer man hitta sitt happy ending. För även om det skulle vara som Jean Reno i Jet Lag (2002) säger att sina lyckliga slut måste man skapa själv (för att livet inte är en Hollywoodfilm) så vet alla att det bara är propaganda.

 

Så, egentligen har jag inga större förväntningar på landet när jag landar i USA. Det måste vara sånt som kallas att ha fördomar.

 

Med mig på min resa har jag min vän John. Han är döpt efter en engelsk filosof vars tankar lade grunden till USA:s självständighetsförklaring. John och jag bestämmer oss för att resa genom landet och möta alla sorters människor. Vi tänker gå till botten med alla våra fördomar och försöka hitta sanningen.

 

Okej:

 

USAs svarta slavar har sen förra året fått en revansch på sin livshistoria genom att få en svart presidentkandidat framröstad som president. Barack Obama tände hopp och drömmar om ett jämställdare USA. Jag tror att Martin Luther King fick ilningar längs ryggraden när det blev känt att Obama skulle bli USAs första svarta president. För ska vi vara ärliga har USA inte följt sin självständighetsförklaring. Till och med när Tocqueville reste till det Amerika som fanns 1840 drog han en slutsats att de vita var de enda som räknades. ”Negern”, som han skriver, har förlorat rätten till sin person och kan inte bestämma över sitt eget liv utan att begå ett slags stöld. Och att det inte alls var som självständighetsförklaringen hade sagt.

 

Så, jag och John började i slummen. Vi tänkte: nu i början när vi inte har inhandlat så mycket kan vi inte förlora lika mycket som om vi hade haft fler souvenirer ifall vi skulle bli bestulna. Fördomar, once again.

 

Vi åkte till Selma, för att träffa Sam och hans familj. Sam var med demonstrationerna för de svartas rättigheter 1965. Sam har två barn som båda går i kommunalskola. Det går inte så många vita barn, då de flesta går på privatskolor. Det kanske är gammalmodigt men Sam tror att det är för att de inte vill ha något med deras ”ras” att göra.

 

Det är säkert något i ryggmärgen, det kanske är något som föräldrarnas föräldrar har präntat in i deras hjärnor och som sen gått vidare från generation till generation. Att svarta är underlägsna slavar som förtjänar att bli bestämda över. Att svarta bara kan plocka bomull. Att svarta är djur. För att de alltid har varit det, ända sen de kom till landet. Och att de alltid kommer att vara det. I vissa stater fanns det till och med lag på att man inte fick ge de svarta slavarna en utbildning under 1800-talet, enligt Dudley Dillard som var en ekonomihistoriker och som 1980 skrev om USAs och västeuropas ekonomihistoria. Så det kanske är något som bara är där, även om det inte alls var längesedan som Martin Luther King stod och pratade om drömmen om en jämlik värld. Är det redan bortglömt?

 

Mycket av det vi lär oss får vi undermedvetet från filmer. Det är inte klokt vad mycket av det man tycker är kopierat från filmer. I filmen Traffic (2000) skildras de svarta som de som säljer droger (d v s som bovar) och de vita är poliser, beskyddande fäder och bestämmande domare (alltså hjältar i samhället). Filmen vann fyra Oscars. Man kan ju undra vad det är filmen vill berätta för oss om man bortser från ”droger inte är bra”-meddelandet.

 

Och inte bara filmer utan också från andra sorters medier: tv, radio, tidningar, bloggar. Vi omges av andras åsikter hela tiden.

 

Sam berättar för oss att det är ont om svarta förebilder för barnen men att nu, när Obama blivit president och allt, har livet blivit mycket enklare. Det är som om ett ljus har tänts i deras ögon och de kan äntligen drömma om något bättre än jobb på snabbmatsrestauranger. Nu kan de helt plötsligt bli presidenter också! (Nu kan man höra Armstrong på månen, för hundratusende gången, säga: ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten)

 

Jag och John tänkte att livet kanske skulle vara mycket bättre om det var en saga där allt var på låtsas. I en saga skulle det finnas onda men det skulle sluta lyckligt, de onda skulle bli snälla och de snälla skulle förlåta, om man hade tur. Men en saga har en diktator: berättaren. Och frågan är om det skulle vara mycket bättre att leva i en saga där man inte kunde bestämma över något eller leva i verkligheten, där det gör ont men där man kan göra något åt det onda. Förhoppningsvis. Vi valde verkligheten och fortsatte vår resa.

 

Jag och John hamnar mitt i en jobbkris när vi kommer till Detroit.

 

Fabrikerna ligger öde. Det mesta har satts i konkurs eller flyttat utomlands och arbetslösheten är högre än någonsin. Henrik Fogh Rasmussen skulle se det här för att tänka om och tänka rätt, tänker jag och John när vi går och pratar med Mike. (När Rasmussen säger att alla i USA har mer tid för sig själva för att de hittar allt de vill ha i en och samma stormarknadsaffär menar Rasmussen bara de rika, de som har råd med stora villor och fler bilar än en. De fattiga har det inte lika bra. Det har de aldrig.)

 

Det är Mikes sista arbetspass på fabriken. Det är en pågående finanskris i landet men allt beror inte på den låga dollarn. Industrin har sen slutet av 1970-talet börjat ersätta arbetarna med robotar eller flyttat produktionerna till låglöneländer vilket har bidragit till hög arbetslöshet och nedskärningar.

 

Mike är såklart bitter, han har fru och barn att försörja och det kommer inte att kunna fortsätta om han inte får något nytt jobb. Annat var det förr: när arbetskraften var så låg att det till och med saknades arbetskraft till industrierna. I sydstaterna kunde man inte avskaffa arbetskraften ens för då skulle deras bomullsplantager gå i konkurs. Var det verkligen bättre förr? Förr då det knappt fanns några kommunikationsförbindelser och ett andra världskrig låg och skymtade bakom hörnet? Var det bättre förr när arbetaren knappt hade några rättigheter och användes som en robot (dag ut och natt in)? Är det bättre nu när industrierna ersätter mänsklig arbetskraft med oersättliga och maskiner med evigt liv och hundra gånger bättre kompetens? Bättre för vem/vilka?

 

Vi diskuterar det här med Mike. Han säger att det skulle vara bättre om allting stannade inom landet och då skulle alla tjäna på det. John är mer tveksam: då skulle priserna vara högre än de andra företagens, som förhandlar med de låglönade länderna. Ingen vill konsumera dyra saker när man kan få något likadant mycket billigare någon annanstans. Så vad kan man göra? Starta ett tredje världskrig bara för att förhindra globalisering och som resultat få oskyldiga dödade och ännu fattigare länder?

 

Nej, en riktig lösning på globaliseringen här finns nog inte – för hur man än vrider och vänder på det kommer det alltid finnas en förlorare. Och det tillhör förresten ett annat ämne.

 

Samtidigt som de medelinkomsttagande och de fattiga amerikanerna blir allt fattigare vänder det åt det andra hållet för de som tjänar högre lön och de som har en högre plats. Enligt Ordfront magasin beror det på att större av skattebördan har flyttats från de rika till arbetarna under Bushs ledning. Företagen har vuxit utan att arbetarnas del har ökat. De står på samma plats som innan företagen växte. Det finns idag ingen chans för löneförhöjning.

 

Samtidigt, säger Ordfront magasin, konsumerar amerikanarna allt mer och har ännu högre skulder.

 

Jag och John tar oss därför till Los Angeles och träffar en familj vars årsinkomst är bra mycket högre än medelinkomsten i landet. Pappan är Vd på ett familjeföretag och mamman är hemmafru. Deras tre barn går på en privatskola. Även om mamman är hemmafru får hon hjälp med att sköta trädgården av deras trädgårdsmästare.

 

Pappan: Vi har inte dragit ner på några kostnader, trots den alarmerande finanskrisen.

Mamman: Nä, vi tror inte på finanskrisen. Vi har inte blivit berörda av den såkallade krisen. Det är säkert bara en bluff som media väljer att exploatera för att tjäna pengar.

Jag: Men ni har väl märkt av de förhöjda priserna och den höga arbetslösheten i ert land?

P: Nej, inget alls. Vi tror att aktierna har sjunkit för att vissa människor tror att de kommer att förlora något de har, därför säljer de sitt pick och pack och flyttar någonannanstans.

M: Ja precis, vi tror inte på finanskrisen. Den existerar inte.

P: Samtidigt är vi glada att Obama har blivit president, han har så härligt leende.

J: Tror ni att Obama kommer att förändra landet till det bättre eller till det sämre?

M: Det bättre, så klart. Han har karisman den mannen. Det har han verkligen.

 

Någon kommentar från deras trädgårdsmästare får vi inte, även fast John på låtsas går och letar efter toaletten men egentligen letar efter trädgårdsmästaren. Han kanske inte jobbar på lördagar. Jag frågar därför mamman och pappan om trädgårdsmästaren.

 

P: Om han tjänar bra? Ja, för fan, han tjänar bättre än någon annan trädgårdsmästare i det här området.

M: Han får till och med mat och boende inkluderad i sin lön!

J: Menar ni att han bor i huset och är er trädgårdsmästare?

P: Jajamensan, det blir lättare så. Så slipper han pendla och allt.

J: Är det inte som att ha en slav?

M: Nej, men lilla vännen, en slav får man ju inte ha! Han har fasta tidpunkter och arbetsuppgifter som han måste följa och göra, resten av tiden är han som en familjemedlem. En väldigt skygg familjemedlem.
P: Ja, ibland är det som om han inte alls är här!

 

Jag får en guidad tur i deras stora tvåvåningshus, det är stort och de har en avfallskvarn. Jag tänker på Rasmussen (hej, de har en avfallskvarn!) och på hur man kan utvecklas som ett land. Från att ha gått från att vara en brittisk koloni till att vara en av världens rikaste länder till det här: ett land där klasskillnaderna har blivit så stora att det talas om en extrem kris. Ändå står det i deras självständighetsförklaring från 1776: när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism (där monarken/den som styr är obunden alla lagar) så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa ett nytt skydd för sin framtida säkerhet. Men är det inte det som amerikanarna gör var fjärde år? Var det inte det som amerikanarna gjorde när de valde Obama som ny president förra året? Vad tänker Obama göra nu?

 

Jag ska inte förneka att jag inte är speciellt insatt i USAs politik eller vad Obama vill göra för USA men en sak vet jag och det är att Obama har en sjukt tung uppgift framför sig. Han har blivit framröstad för att vara den seriehjälte som behövs i kristider och har fyra jobbiga år framför sig. Han ska rädda landet och rädda världen från fattigdom och undergång.

 

I Obamas ekonomiska plan talar han om globaliseringens nackdelar och de nyliberala attackerna mot fack och välfärd, han talar negativt om politiken som är till de rikas fördel och som har missgynnats de vanliga. Samtidigt har Obama en republikansk sida när han är kritisk mot statens välfärdsprogram och talar gott om konkurrens och entreprenörskap. Således ger Obama två budskap, man kan säga att han är på både arbetarklassens och överklassens sida. Och det är kanske det som kännetecknar USA:

 

I ett självständigt, 1800-talets USA sa man att människor skapades jämlika och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka är deras rättigheter samtidigt som man skeppade över slavar från en annan kontinent och behandlade dem illa. I 2000-talets Bush-USA förkastade man, enligt Amnesty International, de mänskliga rättigheterna när man torterade sina fångar och höll dem fångna utan anklagelse om brott eller rättegång, samt användandet av dödsstraff.

 

Obama har dock redan vidtagit åtgärder för det hemska fängelset Guantanamo, där det sägs att världens mest farliga människor hålls/hölls fångna. Obama har pratat för nedläggning av fängelset och återupptagning av rättegångar. Frågan är fortfarande: var ska alla fångar som inte blir frigivna ta vägen? Ska de ta samma väg som John Locke och hela upplysningens grundtankar (alla människor är födda jämlika och kunskap får man genom erfarenhet) tagit?

 

Jag och John och hela världen väntar med spänning på Obamas räddning.

 

 

 

 

 

Använda källor:

Kent Werne, Spillror av en dröm ORDFRONT MAGASIN september 2008

Dudley Dillard, Västeuropas och Förenta Staternas ekonomiska historia, Liber 1980

Utdrag ur Declaration of Independence, http://sv.wikisource.org

Filminformation, http://imdb.com

Henrik Fogh Rasmussen, USA vinner på knockout, NEO

Erik Olsson, Svart president ger hopp i Selma DAGENS NYHETER januari 2009-06-06

Låttext, http://www.lyricsmaniac.com

Alexis de Tocqueville, Amerikas tre raser (1840)

Amnesty International, http://thereport.amnesty.org/eng/Regions/Americas/United-States-of-America


RSS 2.0