///

jag intar juli med en ganska likgiltig inställning; allt jag gör faller bort på något sätt och det mesta verkar inte längre spela någon roll. jag var förväntansfull ett tag, de sista veckorna i juni. men sedan kom juli och jag har fått för mig att slutet är nära, och det är ju det som händer ju mer jag inte gör något, men det fattar jag inte, så jag är hemma och gör ingenting. väntar på undergången.
jag skulle vilja säga att jag plöjer obeträdd mark i de skönlitterära världarna, att jag åker tåg och träffar människor hela tiden och att det går bra med körteorin och att jag har börjat med en massa projekt som jag tänker slutföra. men det kan jag inte. det tar emot någonstans och slutar/börjar med att jag ligger gömd bakom en häck och hör fågelsången, ser den blåa himlen, ventilerar den friska luften genom mina lungor. 
mamma säger att det är dumt av mig att tänka för mycket. att verkligheten är bättre än teorin. och det är santsantsant, men jag kan inte. jag vill inte inse det. är jag en nihilist på heltid? går det att bota?
jag har ont i hjärtat och ångest för min inaktivitet om vartannat och mest av allt skulle jag vilja tömma mina ådror och fylla hjärtat med nytt blod, nya insikter, nytt syre. 
jag har skrivit saker och skriver så mycket påståenden att jag själv har börjat tvivla på min trovärdighet, kanske vill jag undermedvetet bli någon annan och försöker skriva in det i mitt liv. kanske är det farligheten med att vara en författare om man inte har en stabil grund att luta sig mot: att verkligheten långsamt förvandlas till en introvert isolation. 
jag märker hur jag har börjat tänka på mitt liv ifrån en utomståendes perspektiv, som att jag tänker på mig själv i tredje person och första person singular samtidigt, hur jag får en distans till mina ord och de får en annan ton. kanske är det bara nyanser, men jag känner det.

/.../ Jag är itu. Att vara fragmentarisk är som att vara schizofren, tänker jag. Det är som att jag hör hundra röster åt gången och jag önskar att jag åtminstone kunde vara en sekant, en som pendlade mellan två olika punkter, från S till O och till S igen och inte mellan H, J, Ä, L och P också. Det är för många sinnesstämningar på samma gång och jag har ingen aning om hur jag mår längre. På riktigt.

1

ibland tänker jag på hur det hade varit om vi hade växt upp i en annan miljö, i andra familjer, med andra förutsättningar än de vi fick. om det var något i omgivningen som gjorde oss till de vi är idag, nu, imorgon. om det hade spelat någon roll.
eller om det är något i generna som får oss att känna oss ...

jag vet inte

känner du dig trasig?
tom? ihålig och sårad, liksom?

ibland undrar jag om jag någonsin varit tonårsdeprimerad eller om jag bara överdrev allting, dramatiserade ihop en historia, som jag kom på mig själv att göra för något år sedan, och trodde att det var sant, när jag egentligen bara ville/behövde känna _någonting_

2

jag tror inte att jag är sjuk
jag menar: jag räknar inte kalorier eller tycker att jag är tjock

jag är rädd för att jag ska svimma när jag är i skolan
det är inte så dåligt med mig egentligen, men tänk om
så jag försöker hinna med att äta frukost innan jag cyklar till skolan

det är äckligt att vara så här självmedveten och inte göra något åt det
jag borde: äta
så att jag får kvinnliga former
så att jag inte ser ut som jag vore tio år

jag orkar inte.

jag är inte sjuk.

3

idag låg jag i solen och pratade med C, samtidigt som jag lyssnade på intervjun med martin och markus från kent på p3star.
det var fint. ibland kunde vi skratta rakt ut åt ingenting och då skrattade vi igen, för att vi första gången inte skrattade åt något speciellt.

4

jag önskar att det fanns någonting som jag kunde göra
hjälpa
vad som helst

men det är svårt att veta vad, eller hur?
det är aldrig lätt att lokalisera vilsenheten så att man kan visa den vägen hem.

5

jag vet att du kan bryta dig ut, att du kan bättre än det här
hör du det?
men du måste vilja också

jag vet att du kan lyfta
fast du är en tunn och himla töntig papperssvan

tiden stannar under mina ögonlock : jag räknar inte längre

10 9 8 7 6 5 -

för att se om jag är vid liv

han säger:
god jess, you just keep getting more perfect

och du frågar mig varför jag har svårt att andas

4 -

jag vet inte längre

3 2 -

det kanske inte spelar någon roll vad vi gör
eller var vi är

1 -

så länge våra hjärtan fortsätter slå

0

det är som om jag söker efter någonting, men inte vet vad.
jag hittar det inte i böckerna jag för en månad sen suktade efter, men inte längre gör,
inte heller finner jag det längs vägkanterna på vägen till skolan.

jag har äntligen fått mitt egna rum i det nya huset med vita väggar. ändå: fortfarande kaoset och vilsenheten.

och det är klart attdet är som du säger; "FATTAR NI INTE ATT NI GÖR DET SÅ FÖRBANNAT MYCKET SVÅRARE ÄN DET ÄNDÅ ÄR OCH DET SPELAR INGEN ROLL ATT MAN INTE ÄR ENSAM OM ETT PROBLEM FÖR DET FINNS JU DÄR. ÄNDÅ."
för hur kan de veta om man inte vet hur man beskriver känslan/problemet, om att det säkert finns tusen synonymer till JUST DET men att de inte är tillräckliga, om man själv tycker att man inte är tillräckligt bra.

L säger att det är okej att gråta ibland. säger: det är skönt att gråta ibland. säger även: men säg något innan jag också bryter ihop.
och det är väl klart att jag inte får fram någonting. sträcker mina vilsna armar, men inga  når fram.

så vi gråter tillsammans litegrann på hennes rum och hon hostar något så förfärligt.
hostar gör hon i flera minuter, svär argt mellan hostandet. och så sitter vi tysta en lång stund.
och flera gånger tänker jag att jag inte vill göra det längre. vill inte ha något med det djävla arbetet att göra, VILL INTE HA NÅGOT MED NÅGOT ATT GÖRA - DÖ.

och hon ser på mig
med  de gråblå ögonen som sett alldeles för mycket
och blundar inte någon gång
tills jag viker undan blicken

viker ihop mig själv tills jag knappt syns
för det är så jag gör

det är så jag alltid gör

snälla
säg mig hur man blir modig, hur man samlar ihop sig själv efter varje gång han säger:

there's something about you jess
i don't know what
but there's something about you

(ps2 jag minns att jag i min första inlämningsuppgift till linus skrev att han inte behövde läsa parenteserna. jag hade nämligen smugit in tusen onödiga parenteser som inte alls hörde till ämnet men kunde inte hejda mig, hejjjjjjjjjjj.........ds2.)

(ps. trött och instängt. jag läser inget eller jag har just avslutat en bok och lever fortfarande i den sen har jag planerat börja läsa den blå färgen, fast den verkar mest fånig nu flera år senare sen jag fick boktipset men hallå jag har läst hesse(!!!) det var det som jag ville berätta för dig på tivolirock men glömde demian hette den, och handlade om kontraster (liv/död drömmar/verklighet) eller egentligen inte kontraster utan det som står i parentesen mest det där med kontrasterna hittade jag på nu  och hesse var ju inte superb inte fullt så fantastisk och jag undrar om det är så med alla nobelpristagare att de är överskattade eller för att hesse skrev mestligen skrev för män och eftersom jag inte är en man så tar jag inte åt mig lika mycket som jag kanske borde ha gjort? sedan har jag läst tusen kilo ungdomslitteratur och bara förlorats. åh jag är så dum, jag pressar blommor i beyer, tolstoj och nilsson nilsson har jag redan läst men jag kommer inte åt de resterande två så jag måste läsa chevalier innan jag vet vad jag ska göra av blommorna. jag har inte varit på biblioteket sen jag kände att nitton lån var tusen lån för många så jag vet inte men det verkade dött när jag senast tittade in fast då var det soligt och hur många vill vara där när det är soligt utomhus när man inte kan ta med sig böckerna utomhus om man inte har med sig ett lånekort och nu när vädret har blivit tyngre vet jag inte riktigt hur statistiken ser ut men du kan ju ta reda på det du bor ju nästan granne. tivolirock var fint. ds.)

du svarade inte riktigt på min fråga. jag har fått för mig att jag någongång i mitt bloggskrivandeliv från där du steg in skrivit: "döden bekymrar mig inte" och det var därför jag frågade dig. du som brukar ha koll.för att jag behöver den bekräftelsen. för att inte diagnostisera mig själv som: galen dement tjej på arton somrar. 
det gör ont att skriva det, antagligen för att jag inte har vant mig än. eller för att min födelsedag bara passerat förbi mig utan att märka mig med några kvarvarande ärr. många gånger har jag tänkt skriva att det är någonting med hjärtat, för när jag pressar händerna mot öronen hör jag hjärtat slå tusen gånger så högt, men det är nog någonting med huvudet eller hjärnan, joel, hjärnan. för du verkar inte ha koll längre. tänk att även du kan ramla ihop pga en dröm du haft. om döden. (för hallå, drömmar är bara flimrande bilder från vårt undermedvetna som lagrats och satts ihop utan sunt förnuft) 
hur många gånger tror du inte att jag har drömt om döden och om att dö. om att ta farväl och vilka som teoretiskt kommer att sakna mig mest: mamma?, sofia, magda, f?, pappa?, katten?, johanna, hela världen? och på vilket sätt att dö på skulle vara smärtfriast, vilket sätt som är snabbast. så att man inte hinner ångra sig, menar jag. så tänkte jag när jag var tretton och balanserade på bro- och balkongräcken  eller stod med rakblad i handen eller när jag var tolv och grät för att livet var så orättvist. 

mer om döden tänkte jag när alla andra runt omkring mig verkade falla, för att jag också gjorde det, fast av helt andra skäl. och så tänkte jag på vilka jag skulle sakna om de dog när de dök upp på skolan med bandage runt vänstra handleden. eller när jag besökte dem och de hade ytliga sår. alltid på handleden. och när jag blev arg, riktigt djvla förbannad, för att de ens vågade tänka tanken på självdestruktivitet och döden och fan fan fan, det skulle varit jag och hon bara sa:

"det är ju bara ytligt. jag skar mig aldrig. jag bara tryckte lätt med rakbladet. jag vågade inte." (jagmårsådåligtjagbehöverhjälpserniinte, sa hon aldrig. men det märktes i orden när hon skrev. i ögonen när man såg in i dem)

som omdet var något som inte spelade roll för de SKAR JU ALDRIG de bara tryckte lätt. för att känna någonting eftersom deras liv inte kändes tillräckligt eller kändes fel för mycket. och jag vågade inte säga. jag var ju bara tretton,fjorton,femton. vågade inte säga något till kuratorn, eller föräldrarna. för det tänkte vi också på. hennes föräldrar var inga som man skvallrade för . de kunde bli arga och hon kunde känna sig sviken.

de dog aldrig, som tur var. de tog aldrig det sista steget bort men från mig har de gått. flera tusen steg.och nu, flera tusen ord senare kan jag säga dig följande:

1a meningen med livet är kärlek och 
1b kärleken är inte ett statiskt begrepp  men
1c det är döden
2 meningen med livet är att hitta sig själv 
3 meningen med livet får du först veta när du dör 
4 varje människa har en timblomma inom sig, en jämtfördelad del av tiden och när den tiden är slut dör man
5 det finns ingen jävla gud det finns bara sådana som leker att de är det (författare, regissörer, föräldrar, lärare, rektorer, moder natur)
6 det finns en speciell dag som är förutspådd, det är dagen när man dör, alla andra är ens egna. då ska man leva, eller göra sitt bästa av det
7 vi föds, vi dör - that's it.
8 så länge du följer dina drömmar kommer livet att gå din väg 

och (men klyshigt) det sista som lämnar oss är hoppet

längre har jag inte kommit. men heey ... jag är ju bara arton och knappt en månad.

men jag menar, visst ska vi alla en gång dö och visst har vi alla en gång varit små, men inte vill du väl ta upp din tid med att oroa dig för döden? om jodetvilljagvisst, vet du vad du då kommer att tänka när du i din sista stund som levande tänker tillbaka på oh, the joyful life? jo: i hela mitt liv har jag oroat mig för att dö, och nu, nu,nu dör jag utan att ha fått någonting gjort. 

någon amelia gjorde moraltestet i christer i p3 en gång och när hon fick frågan: är det rätt att hjälpa en som är svårt sjuk att dö? och hon svarade: ja, för vi bestämmer inte om vi ska födas (som i: vi har inte valt att födas men det är ändå vårt liv) därför ska vi ha rätten till att ta våra liv och andras, om de själva inte kan begå självmord för att de sitter fast i en sjukhussäng och är helt förlamad (typ).

döden är..som en evig sömn som man inte kan vakna upp ur. skönt. så nej, döden bekymrar mig inte.det känns som om jag har levt i hundra år. jag är klar nu. jag orkar inte ta ett enda stapplande steg till. jag orkar inte drömma mardrömmar. jag orkar inte vakna upp en dag till och inse att jag inte dog fridfullt i sömnen, när andra vaknar och tänker att yes en ny dag och förhoppningsvis även en morgondag. jag har varit glad, lycklig och under många stunder tänkt att det här är det bästa som har hänt mig. det är liksom okej att dö nu.

det är väl det som är skillnaden mellan mig och .. ja. en som lever.

Nu gör jag det här, så att vi får det överstökat och kan gå vidare. Med orden. Mot tiden. Det blir ju så, med åren, att man börjar slåss mot tiden för att förhoppningsvis få en bit av den att stanna. Ibland förevigt. Ibland bara för en sekund. Jag har gjort det i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag försökt stanna den för att jag har varit rädd för att fortsätta. Bli äldre och förståndig, vuxen kanske man kallar det. Det är något som jag har fått för mig. Att det ska vara smärtsamt att bli vuxen och myndig, att kunna rösta. Att ta körkort. Att fylla år. Först blir man tretton, sedan börjar alla jobbiga åldrar. Man är inte längre yngst, man kan inte längre skylla på dumheten, man får inte längre gråta på offentlig plats när man är rädd för att man har blivit för gammal. Man måste ha hunnit göra vissa saker innan man nått en viss ålder. Innan man dör. 
Och så kanske man ångrar sig, för att man har gjort något dumt, något elakt, eller för att man inte har gjort något som man borde ha gjort men inte vågat, sagt: hej eller: hej jag tycker du är fin bra (och kanske till och med bäst i världen). 
Och sen alla människor som kommer och går ut och in och upp och ner i ens liv som man knappt minns efter alla dessa år. Dagisfröknar, skolkamrater från lyckliga familjer, döda farbröder och mostrar. Är det inte lite fascinerande, förödande och förvånande när man tänker på hur lite man egentligen vet om människor som man tror man känner. Hur lite man behöver skrapa på ytan för att upptäcka en helt ny värld som har legat dold och gömd från vassa knivar och hårda ord. Hur vissa saker kan fastna och för alltid förknippas med just en person. Hur ett citat ibland kan-  du (och Chr):

"Han säger att folk ibland kan tycka att de riktigt djupa skogarna är klaustrofobiska, överväldigande. Men att han ser dem som hav. Att de betyder samma sak. Från ovan är de blågröna som hav. Och när man vandrar i dem så är det som att simma under vattnet. Tystnaden, det gigantiska rummet. I både skogen och havet kan man gå vilse. Förlora sig."

(Johanna Ekström, från novellen Musiken ur boken Titta hon kryper)


trams.

Jag kräver inget för jag har kvävt ord och jag tror att jag har lyckats släcka de flesta irriterande tankar. Jag får inte längre för mig att jag är galen och jag måste inte längre slå huvudet i väggen. Jag är inte längre rädd för fullmånsmysterier för nu ligger jag med huvudet nära fotkanten och lyssnar på karlavagnen om nätterna med mitt tinnitusöra fritt och hjärtat under armen. Lugnt. Jag kan sova nu och vakna imorgon utan att känna någonting. Jag är blankt tom. Äntligen. Du-dunk du-dunk. 
Om jag hade kunnat hade jag gett dig ett svar om den meningslösa meningen med livet, alla kattriljoners stjärnor som slocknar utan att vi vet om det, den obefintliga förmågan att kunna koncentrera sig, rädslan för att inte kunna dö osvosvosv 


Du skriver så fint

Misslyckade rabarberkrämskväljningar,
Jessica

Maj 1, 3, 4 och 5 2009, Corvusboet

My darling love, man hade kunnat tro att man, efter en natt fylld med alkohol, hög musik och dans(, dans, dans!), skulle ha huvudet fullt av solskenstankar och sagor med lyckliga slut när man ligger i en hammock, under en filt och en halvt dold sol, och lyssnar på musik. Men det är inte sant, om det är så de säger, om det är det de säger, det är inte sant om man, som jag, har ett huvud som är nära ett sammanbrott och min musikspelare är bara fylld med historier i moll. 

Det är inte lätt, inte någonting här i livet och jag är nästan på gränsen för att begå självmord med ett pistolskott eller hoppa, hoppa och hoppa härifrån. Fast från tusende våningen. Och det går inte att berätta för någon för att det är maj, det är vår, det är sol och det är ta mig fan lycka överallt!, nej inte ens till dig. Din värld är förvrängd. Ursäkta, men det är ju sant. Romantiskt lagd eller ej, förvrängd är den, och jag vill inte vara förvrängd. Förvräng mig inte.

Varje natt, i min tunna tinnitusvärld, föreställer jag mig själv hoppa mot en avgrund utan slut. Jag faller från ingenting mot ingenting. Och det kittlas i min mage, som något svindlande och när jag öppnar ögonen igen är mina ögon fyllda med tårar. Jag vet inte varför. Jag bara gråter. Det är som om allting bara lossnar, rämmar och förlorar greppet om varandra och allting i revy.

wake me up
hurt me
you have to

I forgot how to cry

Och det är sådant man inte nämner, för att man är rädd. Inte hälsosamt rädd eller religiöst rädd, men rädd för att vara glädjedödaren och den som drar ner allting. Sedan, om man nämner det, så kommer alla att undra varför. Människor är så förutsägbara ibland, det är inte bara du utan många fler. Och jag har inget svar på varför. Det finns inget att förstå.

I min dagbok skriver jag bara om kaos och tusen önskningar om att kunna reda ut det; jag gör listor över saker som jag borde göra som jag strikt försöker följa, listor över saker som är bra och dåliga med mig och saker som jag önskar att jag var.


Idag sa M någonting fint till mig:

M säger:
Du skriver lite likt Martina Lowden

Jessica säger:
HAHAHHAh vaaa

M säger: 
Ja, helt fantastiskt!


Jag tror att alla mina ord har en negativ effekt på mig så därför försöker jag vänja bort dem. Jag har gjort det förut och då försvann alla orden nästan helt. Jag tänker att om jag inte skriver ner dem så kanske de tröttnar på att irritera mig till döds, så kanske jag inte vill slå huvudet i väggen om och om igen och då kanske jag kan tänka klart igen och sluta ramla.

Du förstår det säkert inte, men jag hittar på. Det mesta är påhittat och hallucinerat och efter ett tag tror jag att det är sant. Till slut, eller precis just nu och många gånger förr eller för alltid från första början, har jag glömt bort vem jag är eller var. Du älskar det säkert, fan ja det gör du ju, jag gör det inte. Hur många tonåringar vill förlora sig själv egentligen? Men tja, hej, hej hallå. Fiktion är kanske min genre och jag kanske är en fiktion, en diskvalifikation, för jag är inte alls som du tror. Höj mig inte upp till skyarna om det inte är menat för mig att falla, förvräng mig inte till någon du tror att jag är. Skriv inte om mig.
Jag läste en gång om en kvinna som inte ville att hennes författarvän skulle skriva om henne,  skriv inte om mig, sa hon. Skriv, skriv skriv inte om mig, riv mig inte, snälla snälla snälla du

Det är maj nu och vi går mot ännu ett slut. Jag hoppas att det här är en saga (en dröm, en verklighetsflykt) och du vet väl vad de säger om alla sagor? De slutar allihopa lyckliga i alla sina dagar.

januari 31 2008

Egentligen är jag en sån person som helst och gärna skriker ut i tomheten för att skrämma bort ensamheten fast inte riktigt vågar för det andra ska tänka om mig. Och egentligen vill jag bara göra det när jag är riktigt förtvivlat ensam.
Därför att det bara är då som världen ter sig så förbannat stor och jag så förtvivlat ensam(t liten).
Jag måste erkänna (kanske mest för mig själv) att jag blir rädd.
Rädd att förlora. Rädd för att vinna. Rädd för att komma sist. Rädd för att inte komma fram.
När jag upptäcker att världen verkligen är så stor på riktigt, att alla runt omkring mig skulle kunna leva utan min existens, att jag har levt i snart sjutton år vilket jag trodde aldrig jag sklle göra, att jag andas regelbundet när jag inte tänker på det (och då börjar jag hyperventilera för att ta igen all luft och syre jag gått miste om innan), och när jag omedvetet hamnar i minneslundarna.
Du vet de mörka skogarna som täcker ljuset så att man inte ser annat än det som redan har hänt. Det är plågsamt. Jag skräms av dunklet men räds för det ljusa. Och jag kommer på mig själv göra ansiktsuttryck och rycks tillbaka.
Ibland vill jag dränka mig i hög musik tills jag får ont i huvudet.
Låtsas att jag är en i mängden. I flocken. I tryggheten. Då syns man inte för rovdjuren när man är så skör, liten, lätt att bitas ihjäl.
Ibland dränker jag mig själv i hundra decibel för att koppla bort allt annat runt omkring.
Men hellre leva i en stum värld än den värld man egentligen lever i. Ibland.

Hej,
jag vet inte om du använder den här mejladressen längre, om du var där den femtonde augusti och ifall inte; vart du var då för jag letade. Det var svårt för jag vet inte hur du ser ut längre, hur du är. Och ändå saknar jag dig något förbannat. Förlåt för att jag inte har hört av mig. Mitt dåliga samvete och jag hade terapisamtal över en kopp te. Jag drack inget såklart utan tycker bara om hur jordgubbste utan några tillsatser luktar. Jag har inte ditt nummer för min mobil har varit borttappad i flera månader och om du skickat sms eller försökt ringa; förlåt! Men jag har skaffat mig en ny ganska nyligen, nytt nummer, fått ett nummer av Bäni och frågan är om du fortfarande använder det, jag menar, om du kan nås via det numret. Jag undrar om du fortfarande använder 291 91 som slutdestination för in-/utrikesbrev, om du lever, om du minns mig, hatar mig och aldrig vill se mig igen.

Allt är kaos. Klart att det är kaos med nya lokaler och människor som stirrar på en för att man är ny. Min klass är hemsk. Den består bl.a utav tre från min gamla klass, en tjej som är dotter till min förra svenska lärare, två andra ifrån nosaby, en kille med Salem Al Fakir-hår men också två som är två av världens bästa tjejer. Och tjejen som gick på kung fu går i parallellklassen. Hon verkar vara en tokio hotel-människa Jag kan dra historier om allihop som t.ex vilka som hänger med vilka och vad det är de gör på rasterna, men det är svårt när man inte kan namnen på dem! /.../ Tror att jag har förlorat förmågan att lyssna på deltid. Hör inte. Tänker på annat som: "inte kan han väl det utantill? Han måste ha pluggat in det precis innan. Inga stödord? Wow." Och: "Ta mig härifrån, ta mig härifrån, ta mig härifrån osv" 

Det är kaos. Har jag nämnt det förut? Allt är kaos när man inte kan namnen eller vart man ska vara. När schemat inte är som det ska vara eller färdigt och när man inte har någon att hänga med på rasterna. Kaos när dygnet vänds upp och ner och man tvingas vara vaken under den tid man egentligen skulle sovit. För mycket information och nya människor gör så att det blir kaos. Kaos för att hjärtat slår tusen slag för fort i minuten och man vet inte varför.

Det är svårt att sova när man alltid återvänder till själva andetagen när man egentligen inte ska tänka på någonting alls. Det blir krystat och det känns nästan som om jag kvävs och jag får en konstig känsla i magen. Som nervositet och fjärilar på samma gång. Borde sluta somna på eftermiddagarna, sluta vända dagarna upp och ner så att det inte känns som om jag stressar ihjäl mig. 

/.../ Detta skulle egentligen bara vara ett: hej, is this the right place to be?-mejl som istället blev ett: hej, this is me and everyone I know-mejl.  För att jo, jag saknar dig. Fast du har varit onåbar i flera månader.

För visst lever du?