Nu gör jag det här, så att vi får det överstökat och kan gå vidare. Med orden. Mot tiden. Det blir ju så, med åren, att man börjar slåss mot tiden för att förhoppningsvis få en bit av den att stanna. Ibland förevigt. Ibland bara för en sekund. Jag har gjort det i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag försökt stanna den för att jag har varit rädd för att fortsätta. Bli äldre och förståndig, vuxen kanske man kallar det. Det är något som jag har fått för mig. Att det ska vara smärtsamt att bli vuxen och myndig, att kunna rösta. Att ta körkort. Att fylla år. Först blir man tretton, sedan börjar alla jobbiga åldrar. Man är inte längre yngst, man kan inte längre skylla på dumheten, man får inte längre gråta på offentlig plats när man är rädd för att man har blivit för gammal. Man måste ha hunnit göra vissa saker innan man nått en viss ålder. Innan man dör. 
Och så kanske man ångrar sig, för att man har gjort något dumt, något elakt, eller för att man inte har gjort något som man borde ha gjort men inte vågat, sagt: hej eller: hej jag tycker du är fin bra (och kanske till och med bäst i världen). 
Och sen alla människor som kommer och går ut och in och upp och ner i ens liv som man knappt minns efter alla dessa år. Dagisfröknar, skolkamrater från lyckliga familjer, döda farbröder och mostrar. Är det inte lite fascinerande, förödande och förvånande när man tänker på hur lite man egentligen vet om människor som man tror man känner. Hur lite man behöver skrapa på ytan för att upptäcka en helt ny värld som har legat dold och gömd från vassa knivar och hårda ord. Hur vissa saker kan fastna och för alltid förknippas med just en person. Hur ett citat ibland kan-  du (och Chr):

"Han säger att folk ibland kan tycka att de riktigt djupa skogarna är klaustrofobiska, överväldigande. Men att han ser dem som hav. Att de betyder samma sak. Från ovan är de blågröna som hav. Och när man vandrar i dem så är det som att simma under vattnet. Tystnaden, det gigantiska rummet. I både skogen och havet kan man gå vilse. Förlora sig."

(Johanna Ekström, från novellen Musiken ur boken Titta hon kryper)


trams.