Maj 1, 3, 4 och 5 2009, Corvusboet

My darling love, man hade kunnat tro att man, efter en natt fylld med alkohol, hög musik och dans(, dans, dans!), skulle ha huvudet fullt av solskenstankar och sagor med lyckliga slut när man ligger i en hammock, under en filt och en halvt dold sol, och lyssnar på musik. Men det är inte sant, om det är så de säger, om det är det de säger, det är inte sant om man, som jag, har ett huvud som är nära ett sammanbrott och min musikspelare är bara fylld med historier i moll. 

Det är inte lätt, inte någonting här i livet och jag är nästan på gränsen för att begå självmord med ett pistolskott eller hoppa, hoppa och hoppa härifrån. Fast från tusende våningen. Och det går inte att berätta för någon för att det är maj, det är vår, det är sol och det är ta mig fan lycka överallt!, nej inte ens till dig. Din värld är förvrängd. Ursäkta, men det är ju sant. Romantiskt lagd eller ej, förvrängd är den, och jag vill inte vara förvrängd. Förvräng mig inte.

Varje natt, i min tunna tinnitusvärld, föreställer jag mig själv hoppa mot en avgrund utan slut. Jag faller från ingenting mot ingenting. Och det kittlas i min mage, som något svindlande och när jag öppnar ögonen igen är mina ögon fyllda med tårar. Jag vet inte varför. Jag bara gråter. Det är som om allting bara lossnar, rämmar och förlorar greppet om varandra och allting i revy.

wake me up
hurt me
you have to

I forgot how to cry

Och det är sådant man inte nämner, för att man är rädd. Inte hälsosamt rädd eller religiöst rädd, men rädd för att vara glädjedödaren och den som drar ner allting. Sedan, om man nämner det, så kommer alla att undra varför. Människor är så förutsägbara ibland, det är inte bara du utan många fler. Och jag har inget svar på varför. Det finns inget att förstå.

I min dagbok skriver jag bara om kaos och tusen önskningar om att kunna reda ut det; jag gör listor över saker som jag borde göra som jag strikt försöker följa, listor över saker som är bra och dåliga med mig och saker som jag önskar att jag var.


Idag sa M någonting fint till mig:

M säger:
Du skriver lite likt Martina Lowden

Jessica säger:
HAHAHHAh vaaa

M säger: 
Ja, helt fantastiskt!


Jag tror att alla mina ord har en negativ effekt på mig så därför försöker jag vänja bort dem. Jag har gjort det förut och då försvann alla orden nästan helt. Jag tänker att om jag inte skriver ner dem så kanske de tröttnar på att irritera mig till döds, så kanske jag inte vill slå huvudet i väggen om och om igen och då kanske jag kan tänka klart igen och sluta ramla.

Du förstår det säkert inte, men jag hittar på. Det mesta är påhittat och hallucinerat och efter ett tag tror jag att det är sant. Till slut, eller precis just nu och många gånger förr eller för alltid från första början, har jag glömt bort vem jag är eller var. Du älskar det säkert, fan ja det gör du ju, jag gör det inte. Hur många tonåringar vill förlora sig själv egentligen? Men tja, hej, hej hallå. Fiktion är kanske min genre och jag kanske är en fiktion, en diskvalifikation, för jag är inte alls som du tror. Höj mig inte upp till skyarna om det inte är menat för mig att falla, förvräng mig inte till någon du tror att jag är. Skriv inte om mig.
Jag läste en gång om en kvinna som inte ville att hennes författarvän skulle skriva om henne,  skriv inte om mig, sa hon. Skriv, skriv skriv inte om mig, riv mig inte, snälla snälla snälla du

Det är maj nu och vi går mot ännu ett slut. Jag hoppas att det här är en saga (en dröm, en verklighetsflykt) och du vet väl vad de säger om alla sagor? De slutar allihopa lyckliga i alla sina dagar.