RE: WE KNOW WE KNOW WE AREN'T
Till: det olagliga chokladmonstret
Egentligen är jag en sån person som helst och gärna skriker ut i tomheten för att skrämma bort ensamheten fast inte riktigt vågar för det andra ska tänka om mig. Och egentligen vill jag bara göra det när jag är riktigt förtvivlat ensam.
Därför att det bara är då som världen ter sig så förbannat stor och jag så förtvivlat ensam(t liten).
Jag måste erkänna (kanske mest för mig själv) att jag blir rädd.
Rädd att förlora. Rädd för att vinna. Rädd för att komma sist. Rädd för att inte komma fram.
När jag upptäcker att världen verkligen är så stor på riktigt, att alla runt omkring mig skulle kunna leva utan min existens, att jag har levt i snart sjutton år vilket jag trodde aldrig jag sklle göra, att jag andas regelbundet när jag inte tänker på det (och då börjar jag hyperventilera för att ta igen all luft och syre jag gått miste om innan), och när jag omedvetet hamnar i minneslundarna.
Du vet de mörka skogarna som täcker ljuset så att man inte ser annat än det som redan har hänt. Det är plågsamt. Jag skräms av dunklet men räds för det ljusa. Och jag kommer på mig själv göra ansiktsuttryck och rycks tillbaka.
Ibland vill jag dränka mig i hög musik tills jag får ont i huvudet.
Låtsas att jag är en i mängden. I flocken. I tryggheten. Då syns man inte för rovdjuren när man är så skör, liten, lätt att bitas ihjäl.
Ibland dränker jag mig själv i hundra decibel för att koppla bort allt annat runt omkring.
Men hellre leva i en stum värld än den värld man egentligen lever i. Ibland.
Trackback