Jag kräver inget för jag har kvävt ord och jag tror att jag har lyckats släcka de flesta irriterande tankar. Jag får inte längre för mig att jag är galen och jag måste inte längre slå huvudet i väggen. Jag är inte längre rädd för fullmånsmysterier för nu ligger jag med huvudet nära fotkanten och lyssnar på karlavagnen om nätterna med mitt tinnitusöra fritt och hjärtat under armen. Lugnt. Jag kan sova nu och vakna imorgon utan att känna någonting. Jag är blankt tom. Äntligen. Du-dunk du-dunk. 
Om jag hade kunnat hade jag gett dig ett svar om den meningslösa meningen med livet, alla kattriljoners stjärnor som slocknar utan att vi vet om det, den obefintliga förmågan att kunna koncentrera sig, rädslan för att inte kunna dö osvosvosv 


Du skriver så fint

Misslyckade rabarberkrämskväljningar,
Jessica