*
Ett exempel är Maria och Pinon. De finns i K och hans hustru: i deras ordlösa sång genom telefonledningarna, deras obegripliga kärlek, som först är olycklig, men sedan - det var väl lycka, och i oförmögenheten att skiljas ifrån varandra, när de omfamnar varandra ser de ut som två sammanvuxna träd; i Ruth B. (och Brecht): i döden oskiljaktiga och hur hon bär på hans huvud, inte likt en gruvarbetare bär sin pannlampa, men alltid, alltid, alltid; i pojken: lakanet över huvudet (Pinons skam) och alla gånger viljan att upphöra, önskandet om ett avslut på det destruktiva tänkandet (eller: viljan att börja existera, att bli sedd, framtagen med hjälp av andetagen (hör hur han, istället för Rod Stewart, sjunger: /Can you hear me? Can you hear me? / through the dark night far away/ I am dying, forever trying / to be with you, who can say/)); i jaget: när han inser vem han är, när isen inte längre är en omöjlig barriär.
I drömmen behövde de inte läsa stjärnor för att hitta hem, där fanns ingenting farligt. I drömmen var de en och samma, där var Ruth, pojken, K och hans hustru, Pasqual, Maria och jaget en organism, en människa.
Isslottet Unn (och Siss)
Berättelsen om Siss och Unn börjar med en mörk vinterkväll. Siss är på väg till Unn för första gången. Isen knakar, en bro över sjön bildas och ett slott av is byggs.
Siss är mörkrädd men också förväntansfull. Eftersom Unn är ny och som ingen riktigt känner är det någonting spännande som Siss är på väg mot. Unn, som hela tiden stod vid väggen när Siss lekte ledarflicka och förde sin flock den väg hon ville att den skulle gå. Unn, som stod emot och som inte ville vara med i lekarna, var ett slag i otakt för Siss. Det är ovanligt att man står emot när man är ny. När man mest av allt borde vilja passa in. Siss drogs till Unn som man dras till någonting nytt när man känner att det gamla blivit för tråkigt.
Man kan tro att Siss och Unn är väldigt olika: Siss har föräldrar som tycker om henne medan Unn bara har en moster, sedan hennes mamma dog. Unns pappa vet vi inget om. Siss är en ledare medan Unn är den som står utanför. Siss är öppen och Unn sluten.
Men de upptäcker någonting när de är i Unns rum och ser på varandra i spegeln, vad vet jag inte. Det är någonting bortom världen som de lever i och som binder dem samman, som ett osynligt vänskapsband.
När Siss går på den stora vägen är det mörker runt den, när Unn går där är det stängsel och om det representerar vad de är rädda för kan man undra varför Unn fortsätter gå inåt i isslottet när hon egentligen borde göra tvärtom, om Unn är rädd för att bli instängd. Men slottet är magiskt. Isslottets olika rum beskriver hur Unn känner sig inuti. Det är andra (kanske tredje) och sista gången som man får en inblick i Unn. Jag tror att alla har många rum inuti sig själva. Inte bara i hjärtat utan mer metaforiskt. Där vi förvarar minnen, känslor och tankar som vi döljer för omvärlden. Och det måste inte nödvändigtvis vara i ett slott av is men säkert under vårt hårda skal.
När Unn är inne i isslottet är hon inte rädd. Hon tänker på Siss och det visar att bandet mellan dem är starkare än vad man kanske tror. Det blir kallt och mörkt. Och Unn finns inte mer. Har Unn någonsin funnits? Ja, hon måste ha gjort det på något sätt. Det är därför männen i byn är ute hela natten och det är därför som mostern flyttar därifrån. Unn fanns, sedan försvann hon. Spårlöst.
Det som är jobbigast efter att förlora en person i sitt liv är att känna någon som förlorat en person i sitt liv. Vad gör man?
Det är något som händer med omgivningen när man förlorar någon som man älskar. De börjar gå på tå runt en som om de var rädda för att utlösa en gömd mina (sorgen, sorgen, sorgen) därför att de inte vet hur man hanterar en nedbruten människa.
Siss blir förändrad och tillbakadragen, hon lovar att inte glömma bort Unn. De vuxna säger åt flocken att inte nämna Unn i Siss närhet, för att hon är för skör och instabil. De vill att det ska bli som förr, innan Unn kom in i deras liv och innan Unn försvann. Det är som om de har glömt henne fast det inte är sant. De har också ett hål i hjärtat, men de talar inte om det. Och när Siss drar sig tillbaka kliver en ny ledare fram, som om flocken har ett behov av att ha en ledare.
Även om Siss har lämnat flocken så har inte flocken lämnat henne, åtminstone inte helt. De saknar fortfarande den gamla Siss men försvarar henne när en ny tjej kommer till klassen och den enda bänken som är ledig är Unns gamla. Och när Siss tar ett steg fram mot flocken sluter de sig runt henne som för att skydda henne eller, om man ser det från ett annat perspektiv: för att hon inte skulle komma undan för att de vill hålla henne kvar.
Det blir så, när man har glidit ifrån varandra, att man inte vill släppa taget om den andra fastän man vet att man aldrig kommer att bli som förr, aldrig mer som förr. För att det är någonting inom en som vill tillbaka, som saknar de gamla tiderna så mycket att det hellre går under än går framåt. Till sist så inser man att det som man saknar, och fortfarande älskar som en bästa vän, bara är ett minne och inte mer. Och då heter det inte att man släpper taget utan att man går vidare. Det behöver inte betyda att man har glömt.
Berättelsen om Siss och Unn slutar när det är vår och isslottet smälter bort, men lämnar spår, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag. Unn var isslottet, och inte tvärtom, som kom och som försvann. Och Siss var fågeln som var fri men drogs till slottet och ville in. Unn, med alla sina hemligheter, var ett slott av is och när hon gick in i sig själv gick hon vilse och försvann.
