Till: joel SÄG VAD DET ÄR FÖR FEL PÅ MIG

jag går från genombrott till ett närmre sammanbrott och allt allt allt jag kan tänka på är VARFÖR HÄNDER DETTA MIG? egentligen borde jag kunna skaka av mig alla känslor som en gås gör med vatten och jag tänker på alla gånger jag lyckats fly eller skapat en mur mellan mig och det andra (A. L., J. M., M., Du, B) säger om mitt skrivande (alltid likadant, i olika nyanser):
Ditt språk är spännande / filmiskt / fantastiskt. Du tar uppgiften till en helt annan nivå. 
och en gång till och med
Jag förstår inte riktigt vad slutscenen betyder? Var är den röda tråden?

men nu
nu nu nu bryter jag snart ihop

L gick fram till mig och sa att hon inte på väldigt länge läst något så stilfullt/stilsäkert och undrade om jag skulle skriva någonting efter gymnasiet. jag borde vara överlycklig
Varför är jag inte det? Istället: jag vill fly härifrån och ta avstånd till allt som L har introducerat mig, bli någon annan än den hon förväntar sig mig vara. Som vanligt vill jag trycka ner orden under underhuden och aldrig skriva igen. aldrignågonsin. 

Det var lättare att sluta med textkommunikation och lättare att ta emot/ignorera Bs ord om en ljus skrivande framtid eftersom jag redan hade lagt det bakom mig, men jag är tvungen att fortsätta skriva uppgifter till L och jag är så 
himla
himla
rädd för att göra henne besviken på något sätt. rädd för att inte vara lika bra, rädd för att hon tror att jag är bättre än vad jag i verkligheten är, rädd för att hon har för höga förväntningar på mig därför att jag inte kommer att leva upp till dem. jag kommer snarare rasera dem och ur askan ingen fenix, ur askan ingenting.

ska jag
1. säga som det är, berätta the story of my life och gråta i hennes knä för att vinna sympati och få henne säga: lilla fågel det var inte meningen jag ska inte göra om det brinn pengar brinn jag lovar du betyder någonting du orkar ta dig igenom det här du räcker till så var den du är 

2. börja bygga på en jättehög mur och sluta lämna in skrivuppgifter och sluta med allt, ge mig av, DÖ

eller ska jag
3. simulera fram en riktig sinnessjukdom så att jag får en ursäkt till att slippa allt jobbigt och bara äta isglass och åka karuseller i det otroligt klyschiga montmartre

?

(obs alt. 1 är inte valbar)

varför reagerar jag på det här sättet just nu?
hur gör jag för att så effektivt som möjligt undvika ett hårdare fall?
vad ska jag göra för att inte försumma mitt liv?
vem ska jag vända mig till nu?

Mest tacksam för svar

Kärvänligen,
J