sista dagen klipper jag alla band
symboliskt ironiskt nog
jag tror ju inte på sånt där : att börja om

fast jag försökt
tusen gånger
och misslyckats
lika många



vet inte riktigt vad jag ska säga om januari;
att den är störtdykande, iskall eller om allt
(fördrivandet, förvridandet, förvirrandet)
ändå är mitt fel och inte någon annans

jag drömmer mina drömmar på engelska
ser hur jag tar galenskaperna ett steg längre :

orden tar sig in i skrivuppgifterna
den plats där sinnet mest av allt ska vara klart
jag ser inte längre gränser, vet inte var
begränsningarna går

och som om jag glömt hur de låter
formar jag orden långsamt i huvudet
ser mig själv forma orden med munnen
utifrån fast inuti

en januarimorgon, jag tänker: att falla är som att vara begreppslös
men att låta sig falla är värre
det är som att titulera sig själv till förlorare
och inte vilja/kunna säga emot



det här är januari:

jag har vunnit tillbaka nätterna, lärt mig somna
till tystnad / jag ligger lite längre på morgnarna för att lyssna klart
: SVART ÄR INGEN FÄRG - DET ÄR SÅ MAN KÄNNER SIG
på radion / skriver anteckningar om Mozart, hur han lämnar spår
/ åker buss en gång för mycket,
ser genom smutsiga fönster gatlamporna som lyser som solar /
stadsbiblioteket blir min tillflyktsplats och all tid går åt att leta
efter böcker jag vill läsa än att faktiskt läsa några / breven /
obegripbarheten och: INGENTING ÅTERVÄNDER
MEN ALLTING KOMMER IGEN

just nu (januari 13 - ):
som om jag läser mest för att jag vill, utan att känna

en osynlig mur mellan mig och orden

tar mig inte förbi, inte in
jag snarare distanserar mig och står kvar
och det går upp för mig
att det inte bara är nu utan

allt oftare -