oktober 19, måndag
jag förlorar mot logaritmer och olösliga ekvationer, ordning och reda och mot listorna, som jag trotsar, men som kommer tillbaka som en käftsmäll. och hur mycket jag än kämpar, slutar det med att jag ligger och blöder med ett skakat/skadat hjärta, som kapitulerar och skriver "fan" längs alla vitmålade väggar med röd krita. 
jag orkar inte längre låtsas, river ner allting som skymmer för ögonen och slutar blunda: det är för långt till mars och för många sidor i vredens druvor för att mina axlar ska orka bära. jag har förlorat kontroll över vardagen men vunnit tillbaka nätterna. att man inte kan ha allting samtidigt stör mig.
så istället för att erövra nya länder drömmer jag om svalor över hustaken och önskar att jag kände någon som hade ett instrument som kan låta som stilla havsvågor, eller att jag hade mer att ge.
om det här handlade om en båt och jag var kapten hade jag övergett den här historien för längesedan, då hade inte du och jag längre existerat och så kan vi inte ha det, eller hur?
(vi måste börja leva.)