jag intar juli med en ganska likgiltig inställning; allt jag gör faller bort på något sätt och det mesta verkar inte längre spela någon roll. jag var förväntansfull ett tag, de sista veckorna i juni. men sedan kom juli och jag har fått för mig att slutet är nära, och det är ju det som händer ju mer jag inte gör något, men det fattar jag inte, så jag är hemma och gör ingenting. väntar på undergången.
jag skulle vilja säga att jag plöjer obeträdd mark i de skönlitterära världarna, att jag åker tåg och träffar människor hela tiden och att det går bra med körteorin och att jag har börjat med en massa projekt som jag tänker slutföra. men det kan jag inte. det tar emot någonstans och slutar/börjar med att jag ligger gömd bakom en häck och hör fågelsången, ser den blåa himlen, ventilerar den friska luften genom mina lungor. 
mamma säger att det är dumt av mig att tänka för mycket. att verkligheten är bättre än teorin. och det är santsantsant, men jag kan inte. jag vill inte inse det. är jag en nihilist på heltid? går det att bota?
jag har ont i hjärtat och ångest för min inaktivitet om vartannat och mest av allt skulle jag vilja tömma mina ådror och fylla hjärtat med nytt blod, nya insikter, nytt syre. 
jag har skrivit saker och skriver så mycket påståenden att jag själv har börjat tvivla på min trovärdighet, kanske vill jag undermedvetet bli någon annan och försöker skriva in det i mitt liv. kanske är det farligheten med att vara en författare om man inte har en stabil grund att luta sig mot: att verkligheten långsamt förvandlas till en introvert isolation. 
jag märker hur jag har börjat tänka på mitt liv ifrån en utomståendes perspektiv, som att jag tänker på mig själv i tredje person och första person singular samtidigt, hur jag får en distans till mina ord och de får en annan ton. kanske är det bara nyanser, men jag känner det.

/.../ Jag är itu. Att vara fragmentarisk är som att vara schizofren, tänker jag. Det är som att jag hör hundra röster åt gången och jag önskar att jag åtminstone kunde vara en sekant, en som pendlade mellan två olika punkter, från S till O och till S igen och inte mellan H, J, Ä, L och P också. Det är för många sinnesstämningar på samma gång och jag har ingen aning om hur jag mår längre. På riktigt.

julikväll
från malmö och vidare, jag vet inte var, har aldrig varit där, och lyssnar på damien rice om och om igen tills det känns som om hjärtat ska brista. det handlar inte om texten utan om känslan, det handlar inte om oss utan alltid om dig. utanför fönstren förbi alla åkrar, inuti en rannsakning ett brev eller ett sos ut i rymden. det hade kunnat vara fiktioner.

minne
han säger att jag inte kan fly undan, att du kommer alltid i grunden vara en meningsuppbyggare, hur många gånger du än faller och försöker ge upp: du kommer alltid bygga broar i ditt huvud, det är så du korsar hav och erövrar nya platser, kommer över.

julinatt
hon tar fram gitarren och spelar hjältarna. hjärtat än en gång. frank, stenbrott och den osynliga mannen, långsamt hjärtskärande. hon frågar vad jag skriver, hon vet inte att jag skriver om henne. hennes hår är långt men oregerligt, tjockt men tunnare än mitt. minnet en skatt, ibland glimtar det till: en händelse, ett fragment från en barndom vi aldrig kommer att kunna återvända till mer än i minnet. min egen skildring av samma tid har influenser från astrid lindgren och ingenting är längre rätt.

juli 29
att vara vilsen i en större stad och känna sig ännu mindre. mot slutet hatar vi kollektivtrafiken för att det inte går fler tåg hem, sedan hatar vi hela staden och bestämmer oss för att aldrig mer återvända. denna förbannade stad och dess invånare, vi hatar er. sedan hamnar vi på tåget mot lund tillsammans med två vänner och så ser vi på lolita innan vi ramlar ner i bäddade sängar. och jag skrattar. skrattar skrattar skrattar.

juli 30
I somnar om och vaknar igen. susande vind utanför det öppna fönstret, en galen katt. tåg hem efter frukost och springa för att hinna med ett annat.

II det är underligt hur saker utvecklar sig, hur allting blir okej ändå. en kärleksbok, en idolbild och ett plommonlila nagellack. att förlora i pictionary, men att egentligen vinna. för tre okända män och det dumma vädret, men vi är ju inomhus ändå.

III en oändlig tomhet att vänta på bussen mitt i natten och det där om mod. att inte följa med trots att det enda som väntade hemma var ensamhet, trots hans mjuka hand och vänliga ögon. sidenbandet jag knutit runt min handled försvinner i vimlet och jag hoppas vi ses igen. det där med mod.