(ps2 jag minns att jag i min första inlämningsuppgift till linus skrev att han inte behövde läsa parenteserna. jag hade nämligen smugit in tusen onödiga parenteser som inte alls hörde till ämnet men kunde inte hejda mig, hejjjjjjjjjjj.........ds2.)

(ps. trött och instängt. jag läser inget eller jag har just avslutat en bok och lever fortfarande i den sen har jag planerat börja läsa den blå färgen, fast den verkar mest fånig nu flera år senare sen jag fick boktipset men hallå jag har läst hesse(!!!) det var det som jag ville berätta för dig på tivolirock men glömde demian hette den, och handlade om kontraster (liv/död drömmar/verklighet) eller egentligen inte kontraster utan det som står i parentesen mest det där med kontrasterna hittade jag på nu  och hesse var ju inte superb inte fullt så fantastisk och jag undrar om det är så med alla nobelpristagare att de är överskattade eller för att hesse skrev mestligen skrev för män och eftersom jag inte är en man så tar jag inte åt mig lika mycket som jag kanske borde ha gjort? sedan har jag läst tusen kilo ungdomslitteratur och bara förlorats. åh jag är så dum, jag pressar blommor i beyer, tolstoj och nilsson nilsson har jag redan läst men jag kommer inte åt de resterande två så jag måste läsa chevalier innan jag vet vad jag ska göra av blommorna. jag har inte varit på biblioteket sen jag kände att nitton lån var tusen lån för många så jag vet inte men det verkade dött när jag senast tittade in fast då var det soligt och hur många vill vara där när det är soligt utomhus när man inte kan ta med sig böckerna utomhus om man inte har med sig ett lånekort och nu när vädret har blivit tyngre vet jag inte riktigt hur statistiken ser ut men du kan ju ta reda på det du bor ju nästan granne. tivolirock var fint. ds.)

du svarade inte riktigt på min fråga. jag har fått för mig att jag någongång i mitt bloggskrivandeliv från där du steg in skrivit: "döden bekymrar mig inte" och det var därför jag frågade dig. du som brukar ha koll.för att jag behöver den bekräftelsen. för att inte diagnostisera mig själv som: galen dement tjej på arton somrar. 
det gör ont att skriva det, antagligen för att jag inte har vant mig än. eller för att min födelsedag bara passerat förbi mig utan att märka mig med några kvarvarande ärr. många gånger har jag tänkt skriva att det är någonting med hjärtat, för när jag pressar händerna mot öronen hör jag hjärtat slå tusen gånger så högt, men det är nog någonting med huvudet eller hjärnan, joel, hjärnan. för du verkar inte ha koll längre. tänk att även du kan ramla ihop pga en dröm du haft. om döden. (för hallå, drömmar är bara flimrande bilder från vårt undermedvetna som lagrats och satts ihop utan sunt förnuft) 
hur många gånger tror du inte att jag har drömt om döden och om att dö. om att ta farväl och vilka som teoretiskt kommer att sakna mig mest: mamma?, sofia, magda, f?, pappa?, katten?, johanna, hela världen? och på vilket sätt att dö på skulle vara smärtfriast, vilket sätt som är snabbast. så att man inte hinner ångra sig, menar jag. så tänkte jag när jag var tretton och balanserade på bro- och balkongräcken  eller stod med rakblad i handen eller när jag var tolv och grät för att livet var så orättvist. 

mer om döden tänkte jag när alla andra runt omkring mig verkade falla, för att jag också gjorde det, fast av helt andra skäl. och så tänkte jag på vilka jag skulle sakna om de dog när de dök upp på skolan med bandage runt vänstra handleden. eller när jag besökte dem och de hade ytliga sår. alltid på handleden. och när jag blev arg, riktigt djvla förbannad, för att de ens vågade tänka tanken på självdestruktivitet och döden och fan fan fan, det skulle varit jag och hon bara sa:

"det är ju bara ytligt. jag skar mig aldrig. jag bara tryckte lätt med rakbladet. jag vågade inte." (jagmårsådåligtjagbehöverhjälpserniinte, sa hon aldrig. men det märktes i orden när hon skrev. i ögonen när man såg in i dem)

som omdet var något som inte spelade roll för de SKAR JU ALDRIG de bara tryckte lätt. för att känna någonting eftersom deras liv inte kändes tillräckligt eller kändes fel för mycket. och jag vågade inte säga. jag var ju bara tretton,fjorton,femton. vågade inte säga något till kuratorn, eller föräldrarna. för det tänkte vi också på. hennes föräldrar var inga som man skvallrade för . de kunde bli arga och hon kunde känna sig sviken.

de dog aldrig, som tur var. de tog aldrig det sista steget bort men från mig har de gått. flera tusen steg.och nu, flera tusen ord senare kan jag säga dig följande:

1a meningen med livet är kärlek och 
1b kärleken är inte ett statiskt begrepp  men
1c det är döden
2 meningen med livet är att hitta sig själv 
3 meningen med livet får du först veta när du dör 
4 varje människa har en timblomma inom sig, en jämtfördelad del av tiden och när den tiden är slut dör man
5 det finns ingen jävla gud det finns bara sådana som leker att de är det (författare, regissörer, föräldrar, lärare, rektorer, moder natur)
6 det finns en speciell dag som är förutspådd, det är dagen när man dör, alla andra är ens egna. då ska man leva, eller göra sitt bästa av det
7 vi föds, vi dör - that's it.
8 så länge du följer dina drömmar kommer livet att gå din väg 

och (men klyshigt) det sista som lämnar oss är hoppet

längre har jag inte kommit. men heey ... jag är ju bara arton och knappt en månad.

men jag menar, visst ska vi alla en gång dö och visst har vi alla en gång varit små, men inte vill du väl ta upp din tid med att oroa dig för döden? om jodetvilljagvisst, vet du vad du då kommer att tänka när du i din sista stund som levande tänker tillbaka på oh, the joyful life? jo: i hela mitt liv har jag oroat mig för att dö, och nu, nu,nu dör jag utan att ha fått någonting gjort. 

någon amelia gjorde moraltestet i christer i p3 en gång och när hon fick frågan: är det rätt att hjälpa en som är svårt sjuk att dö? och hon svarade: ja, för vi bestämmer inte om vi ska födas (som i: vi har inte valt att födas men det är ändå vårt liv) därför ska vi ha rätten till att ta våra liv och andras, om de själva inte kan begå självmord för att de sitter fast i en sjukhussäng och är helt förlamad (typ).

döden är..som en evig sömn som man inte kan vakna upp ur. skönt. så nej, döden bekymrar mig inte.det känns som om jag har levt i hundra år. jag är klar nu. jag orkar inte ta ett enda stapplande steg till. jag orkar inte drömma mardrömmar. jag orkar inte vakna upp en dag till och inse att jag inte dog fridfullt i sömnen, när andra vaknar och tänker att yes en ny dag och förhoppningsvis även en morgondag. jag har varit glad, lycklig och under många stunder tänkt att det här är det bästa som har hänt mig. det är liksom okej att dö nu.

det är väl det som är skillnaden mellan mig och .. ja. en som lever.

som om man inte kan falla hårdare än vad man redan gjort faller man ändå gång på gång och för varje gång gör det ondare än vad alla synliga blåmärken visar och man tänker: jag skulle aldrig tagit vägen över söndermarken den där natten i mitten av augusti och jag skulle aldrig låtit dina handleder vara och
det finns så mycket att säga, men så få synonymer kvar, de som inte redan blivit märkta med tystnaderna mellan oss, att det inte längre går att sätta ord på distanserna och saknaderna som bara blir värre för varje sömnlös natt och varje morgon när ljuset dragit undan mörkret likt en gardin
men jag ser ingenting längre, trots varje förbannad insikt i gryningen, och jag kommer inte längre fram för när jag sträcker ut händerna möts jag ständigt av ingentingen och intenågonet och
det handlar inte längre om att försöka hålla sig kvar med båda fötterna eller ens överleva, inte nu när det känns som om allt grepp är förlorat och allting är obegripligt och overkligt som om jag är vaken i en dröm jag inte kommer ur
det handlar inte längre om att försöka ta sig igenom eller ta sig över alla hinder för det har slutat spela någon roll

Nu gör jag det här, så att vi får det överstökat och kan gå vidare. Med orden. Mot tiden. Det blir ju så, med åren, att man börjar slåss mot tiden för att förhoppningsvis få en bit av den att stanna. Ibland förevigt. Ibland bara för en sekund. Jag har gjort det i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag försökt stanna den för att jag har varit rädd för att fortsätta. Bli äldre och förståndig, vuxen kanske man kallar det. Det är något som jag har fått för mig. Att det ska vara smärtsamt att bli vuxen och myndig, att kunna rösta. Att ta körkort. Att fylla år. Först blir man tretton, sedan börjar alla jobbiga åldrar. Man är inte längre yngst, man kan inte längre skylla på dumheten, man får inte längre gråta på offentlig plats när man är rädd för att man har blivit för gammal. Man måste ha hunnit göra vissa saker innan man nått en viss ålder. Innan man dör. 
Och så kanske man ångrar sig, för att man har gjort något dumt, något elakt, eller för att man inte har gjort något som man borde ha gjort men inte vågat, sagt: hej eller: hej jag tycker du är fin bra (och kanske till och med bäst i världen). 
Och sen alla människor som kommer och går ut och in och upp och ner i ens liv som man knappt minns efter alla dessa år. Dagisfröknar, skolkamrater från lyckliga familjer, döda farbröder och mostrar. Är det inte lite fascinerande, förödande och förvånande när man tänker på hur lite man egentligen vet om människor som man tror man känner. Hur lite man behöver skrapa på ytan för att upptäcka en helt ny värld som har legat dold och gömd från vassa knivar och hårda ord. Hur vissa saker kan fastna och för alltid förknippas med just en person. Hur ett citat ibland kan-  du (och Chr):

"Han säger att folk ibland kan tycka att de riktigt djupa skogarna är klaustrofobiska, överväldigande. Men att han ser dem som hav. Att de betyder samma sak. Från ovan är de blågröna som hav. Och när man vandrar i dem så är det som att simma under vattnet. Tystnaden, det gigantiska rummet. I både skogen och havet kan man gå vilse. Förlora sig."

(Johanna Ekström, från novellen Musiken ur boken Titta hon kryper)


trams.