som om man inte kan falla hårdare än vad man redan gjort faller man ändå gång på gång och för varje gång gör det ondare än vad alla synliga blåmärken visar och man tänker: jag skulle aldrig tagit vägen över söndermarken den där natten i mitten av augusti och jag skulle aldrig låtit dina handleder vara och
det finns så mycket att säga, men så få synonymer kvar, de som inte redan blivit märkta med tystnaderna mellan oss, att det inte längre går att sätta ord på distanserna och saknaderna som bara blir värre för varje sömnlös natt och varje morgon när ljuset dragit undan mörkret likt en gardin
men jag ser ingenting längre, trots varje förbannad insikt i gryningen, och jag kommer inte längre fram för när jag sträcker ut händerna möts jag ständigt av ingentingen och intenågonet och
det handlar inte längre om att försöka hålla sig kvar med båda fötterna eller ens överleva, inte nu när det känns som om allt grepp är förlorat och allting är obegripligt och overkligt som om jag är vaken i en dröm jag inte kommer ur
det handlar inte längre om att försöka ta sig igenom eller ta sig över alla hinder för det har slutat spela någon roll