///

resumé: THE MINOR FALL AND THE MAJOR LIFT



1) jag har formuleringsproblem, koncentrationsproblem, logikproblem, intagningsproblem, drömproblem eller snarare PROBLEM MED ALLT men freud tycker inte att jag är sjuk nog

2) jag märker hur jag börjat flyktläsa istället för att fly genom att läsa, jag får liksom ingen ordning

3) det är det här medvetandet som halvt skrämmer ihjäl mig varje gång jag känner mig handfallen och samtidigt betagen av dessa filosofer som fortfarande lever

4) jag rör vid alla ryggrader och visualiserar mig bon innanför deras revben men drar aldrig ut dem från hyllorna utan låter dem stå där som pjäser på ett brädspel, väntandes

5) mitt nya favoritord: eon, eoner (en lång, lång tid)

6) något som jag tidigare hade tagit för apati tror jag nu är en slags förlikning med livet; när jag ligger där på sängen och känner ingenting, jag är inte vaken, inte trött, inte glad, inte ledsen, jag bara ligger där och tänker på hur skönt det skulle vara om tänkandet tog slut, för det finns så mycket jag skulle vilja göra utan att tänka först

7) fråga: vad är farligast i trafiken, en som är rädd för att dö eller en som är rädd för att leva?

8) det måste vara något med vädret eller kanske tiden

9) VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR FÖRBERETT MIG PÅ DET HÄR? ofrivilligt lär jag mig saker som bryter ner mig och allting slår emot mig som orkaner och tornader och jag vill inte veta mer, alla dessa teorier utan gränser gör mig inte klokare och och får mig inte att orka mer

10) Because I have to believe he can come back

11) böcker jag vill läsa nu: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

12) Hjälp?: det fungerar inte med fönekning, isolering eller utpressning vad jag vill vet jag inte heller allting är så kaotiskt, inte så där tryggt kaotiskt som det var förut, utan obehagligt och kvävande &// krävande. Få det att sluta, snälla gör så att det slutar

corvusboet juli 21, augusti 6, 13, 14
fjärde våningen augusti 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13


det är ingen som har sagt att det skulle vara enkelt
men det blir enklare så här



17.58:

Du har stängt något här, sa hon och
handen likt en pistol mot tinningen,
du måste öppna det för att kunna tänka normalt

och sluta drömma

hon pratar om att utvecklas
att göra sig fri och att kämpa
att jag måste göra det
för att hon inte längre kan göra det åt mig
så hon säger att jag måste sluta drömma

men jag hör inte längre
lyssnar inte

kanske ironiskt men hon ger alltid upp först

mina ord har vässats till den vassaste eggen
hennes numera som en eka utan åror i motvind




(det var en dröm jag slog sönder; när jag vaknade var det bläck överallt)

vi packade våra resväskor med livet vi hade kvar för en verklighetsflykt
och jag gav mig av för jag trodde något hade gått förlorat
så jag återvände till en plats allting där började:




8.45:

de planterar blommor för lägre hyra
bredvid bor en gammal klasskamrat från nyligen men han vet inte om det än

det mesta är sig likt
vilket bekräftar de få flimrande scener jag har kvar av en barndom i aska

han har rätt när han säger att jag är en sån som återvänder en gång
och aldrig kommer tillbaka för jag tänker aldrig komma tillbaka

inte så här



jag trodde det skulle vara som att riva loss ett plåster över ett sår som läkt
men det var mer som att riva murarna och riva upp den skyddande huden
och ta emot allt som slog en


det var inte något utan någon som hade gått förlorat och
någonstans tror jag att det måste ha varit jag

här;

pappersklädda väggar som alltid varit så tunna
att de lika gärna kunde vara isolerade med luft

man hör allt

och visst var det någon som hörde?
(det tysta våldet
de inre skriken:

hör du mig
hör du mig
kan du höra mig?)

jag bara undrar var alla hjältar tog vägen
innan jag upphörde existera








14.50:

jag kan höra henne säga: det här är också ett sätt att leva
men hon menar: det här är så här de döende lever



XX.XX:

utan att leta hittar jag likheter som gör mitt halva jag till hans

han lyssnar på musik innan han somnar
han skruvar upp volymen på dagen
hans långa tår och förtidigt grånade hår
vi tycker om samma smör och tar alltid för mycket när vi brer smörgåsar



18.25:

om förmiddagarna går jag omkring i den här förbannat tysta lägenheten och försöker lugna hjärtat med chokladmjölk och nostalgiska euforiska idylliska tvserier från förr
på eftermiddagarna ligger jag i koma och bara väntar på att tystnaden och ensamheten ska brytas, sedan ser vi på tv tillsammans och han pratar om sina arbetskamrater på knackig svenska som jag inte riktigt förstår. han visar mig hur han diskar och det är som att gå tillbaka i tiden, fast nu står jag med rosa diskhandskar och inte han.



04.53:

i gryningen har dimman lagt sig över åkerlandskapet som ett hav som omger en ö






19.10:

jag och lillasyster har cyklat genom allting
inte förrän nu förstår jag att det alltid är hon som trampat
och jag som suttit på pakethållaren

men idag när vi vinglande cyklade hem
var det tvärtom



konstant:

do you like to hurt?

I do, I do

then hurt me
then hurt me
then hurt me



20.59:

som i ett trollslag väcks hela gården till liv när solen går ner,
som om den har slumrat hela dagen och bara väntat på en ljudlös explosion
som en befrielse


augusti nio dansade jag barfota på ett hustak utanför färlöv och skrapade bort mossa med en kniv. jag önskar att man kunde göra så med allt som man inte längre vill bära på: alla lögner man skapar för att de ska tro att allt är bra och alla ord man skräpar ner med när man har för många.


20.37:

C ringde och jag satt i fönstret och pratade
mest om de rafflande planer vi gjort för de kommande dagarna
augusti 14, 15, 16, 17 och 18 dansar jag och hon på malmös gator
och har tinnitus i hjärtat
och jag vet

jag flyr igen

men det är så lätt när man vet hur man gör att man inte längre tänker på konsekvenserna


augusti elva såg ut så här:

det var egentligen ingen solig dag men jag och vi behövde komma ut

dessutom låg det ett hemligt paket "I källaren, bakom "Newman - Lunds domkyrkas historia" band ett och två. Hylla Cjc. Direkt till vänster. Du måste dra ut böckerna."

Tack.





Samma dag lånade jag en bok och i den fann jag ett gammalt lånekvitto från för precis ett år sedan:





17.54:

ovanför molnen är himlen alltid blå

jag vet inte hur många gånger jag insett det
säkert dubbelt så många som det finns dagar på ett år


21.01:

ett planerat brott begicks idag 18.00 i salong tre

jag hade tänkt ringa och avboka, avbryta händelsen i förväg, men jag tog min båt och åkte in mot land för att sakta men säkert se hur den sjätte delen av min förälskelse smulas sönder framför mig
hela tiden satt jag och höll andan i väntan på döden och när den äntligen kom visste jag inte längre vad jag skulle tro eller tro på
det var som om mitt hjärta kramades åt med en bränd hand
och fast jag vet att han inte är ond utan bara spelar ett spel hatade jag honom ändå för

AVADA KADAVRA


22.28:

Är det något som har gått sönder? Jag trodde det skulle göra mer ont, som att dö lite grann. Mina ögon svider,


08.55:

sista natten låg jag vaken med armarna uppsträckta ovanför huvudet och lyssnade på and since there's no one else around, we let our hair grow long and forget all we used to know, then our skin gets thicker from living out in the snow om och om igen och försökte tänka klara tankar med pannan mot väggen. jag måste ha somnat till slut för när jag öppnade ögonen igen var det tyst och för ljust för att det skulle vara natt.




23.XX - I haven't been gone very long but it feels like a life time:

jag hade fått ett vykort från finaste M där hon skrev att hon sett aqua och att det var det bästa någonsin och att vi måste ses snart. jag hade tänkt skriva ett brev till henne, som jag alltid gör när hon frankerar fler vykort än får.

mina solrosor slår snart, de har inlett slutfasen och nu är det inte lång tid kvar.
inte lång tid kvar alls (jag räknar tre, fyra, fem)


11.05:

n skickat 2009-08-12 21:46:
BUUUUUÄÄÄÄÄ :'( du kommer att lämna alla oss efter att du har slutat gemnasiet detta år :( vad ska jag göra utan dig dåå :O de e en fråga som är svår att besvara :(


Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra med mig nu.

på tok för många vakna nätter och alldeles för lite tidsuppfattning för nära inpå huden. vet inte hur många gånger jag gick under skylten VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN och fnissade för det var ju inte på riktigt, buss åtta tog oss inte till verkligheten utan bara ännu längre ifrån.

ville ha en rubbning i systemet för att glömma bort att nätterna är långa och sömnlösa, som jag vore odödlig och evig, men fick: 2005, 2006, 2007 och insåg att jag aldrig kommit längre än så, insåg att jag kanske aldrig kommer längre än så. tusen timmar senare ligger jag fortfarande på ett golv och storgråter till kent för att allt gör för ont.

Det är kväll, en av augustis sista skälvande andetag och jag förstår inte hur något som är lika litet som min knytnäve kan väga så tungt och vara som ett svart hål. Jag har tappat greppet totalt och famlar i mörker efter något som jag kan begripa; en hand, en tanke, en dröm, vad som helst. Ge mig vad som helst, jag ger vad som helst.

som om man inte kan falla hårdare än vad man redan gjort faller man ändå gång på gång och för varje gång gör det ondare än vad alla synliga blåmärken visar och man tänker: jag skulle aldrig tagit vägen över söndermarken den där natten i mitten av augusti och jag skulle aldrig låtit dina handleder vara och
det finns så mycket att säga, men så få synonymer kvar, de som inte redan blivit märkta med tystnaderna mellan oss, att det inte längre går att sätta ord på distanserna och saknaderna som bara blir värre för varje sömnlös natt och varje morgon när ljuset dragit undan mörkret likt en gardin
men jag ser ingenting längre, trots varje förbannad insikt i gryningen, och jag kommer inte längre fram för när jag sträcker ut händerna möts jag ständigt av ingentingen och intenågonet och
det handlar inte längre om att försöka hålla sig kvar med båda fötterna eller ens överleva, inte nu när det känns som om allt grepp är förlorat och allting är obegripligt och overkligt som om jag är vaken i en dröm jag inte kommer ur
det handlar inte längre om att försöka ta sig igenom eller ta sig över alla hinder för det har slutat spela någon roll

ljusa nätter och jag har inga gardiner för fönstren. fåglarna har slutat samlas och slutat flyga över skyn i hundratal. oftast ligger jag blundandes och lyssnar på lokalradion innan allting plötsligt blivit morgon och det är dags att gå upp. då har jag hunnit drömma knäsvaga drömmar tusen gånger om.
kommer alltid försent till klappsånger och busiga barn även om jag är ute i god tid. det finns inte så mycket att göra. det finns ingen struktur som jag behöver allra mest just nu. jag tänker redan på slutet, på hur snabbt det kommer gå och på hur konstigt det kommer att kännas när morgondagarna är obestämda.

till: tolv år av ett liv

från: det enda som rört sig här är tiden

 

 

 

idag bor han på fjärde våningen

högst upp i låghusområdet där jag

växte upp

 

det är så högt att måsarna

skatorna och himlen

känns nära

 

om man sträckte ut sig

från balkongen

skulle man nå molnen

 

det fanns ingen lök

mina ögon blev tårögda ändå

det var något med livet

kanske något med konversationerna

som var som förr

 

när jag gömde mig bakom dörren

låtsades inte höra eller förstå

 

som om det bara var

blablabla

 

och han som alltid

var tyst satt i hörnet och höll för öronen

var inte förändrad

hans hårstrån lika gråa

 

om inte gråare

 

ett för varje död hjärncell

som jag brukar säga

och räkna mina

 

i hans köksskåp

en del av porslinet vi hade

i vardagsrummet

två soffor, en tv, ett bord,

en bokhylla utan böcker men minnen

 

fotografier på en barndom

som blivit redigerad i efterhand

sönderspolad och sönderspelad

jag har bara spillror kvar

 

små fragment

av röster och suddiga scener

 

diagnostiserade mig fragmentalsjuk

 

vi åt

runt ett litet bord

precis som förr

precis som då

åt vi runt ett litet bord

alla fyra

 

men önskade aldrig att

tiden skulle vända

 

utanför slumrade aldrig solen

aldrig människorna

som planterade för lägre hyra

aldrig lugnade sig allting

 

vi höll bara andan

när mamma berättade

om sommarjobb

om skolan och övningskörning

saker han inte visste om

som han inte verkade höra

 

bara

blablablabla

 

det är alltid likadant

på en fjärde våning, tredje våning

eller ingen våning alls

det är alltid likadant

 

bara blablabla

 

om du visste skulle du förstå:

ovissheten och oron tar dig hit och längre

du kommer få ditt hjärta krossat och aldrig få det lagat

du kommer fylla arton med dödsångest pulserande i ådrorna

och du kommer vilja hoppa

drunkna skära upp dina vener och

slå huvudet i väggen men aldrig våga

 

för att du är du

och jag

natten till maj andades jag mars femton och mindes socker, generation x, mannen i den vita hatten och 747, på ett golv där alla som vi hälsade på hette joel, vi också. och familjen visste det för att vi hela tiden skrek joel till honom, fast han inte heter det men alltid sjunger det snurrar i min skalle

den här natten till maj var fylld med alkohol och hög musik som kändes när man gick över golvet. P och jag dansade tills våra fötter och ben domnade och det hade kunnat vara precis som mars femton fast på ett annat trångt dansgolv och utan männen i K om det inte hade varit för tiden, som inte alls plåstrar om utan drar ifrån. vi skrek oss hesa och sjöng falskt till refrängerna, som vi knappt kunde men som vi hittade på till ljudet av dunkande slag:

you spin my head right round
right round when you go down
when you go down

(down) P visade mig karlavagnen och det var alldeles stjärnklart, fullmåne och den finaste himlen (spin my head) P undrade om jag visste var polstjärnan på den här himlen var. jag svarade nej
- kanske den där?
samtidigt som vi stirrade upp mot himlen snurrade vi runt, runt, runt som om vi var på ett snurrande klot ute i rymden
- nej, det är månen

bara månen

vi hade inte alkohol den kvällen i mars men nu flödade det. P i en hörnsoffa drickandes sin blandning som var apelsin och vad var det nu, jag minns inte, ensam när jag var upptagen med att snurra och låtsas vara en planet. men det var inte så farligt. P ropade att fan jag tror jag vinglar, och jag vinglade hela kvällen hela tiden ALLTING UR BALANS tills allting slocknade
precis som stjärnorna, precis som vi som glömde varandra,

(when you go down, when you go down,
down)

och till slut slutade vi skriva att vi saknade oss
vi slutade skriva tårfyllda inlägg om olyckliga dagar
och började leva på annat håll
med andra människor som fyller oss med andra saker
minnen, kärlek, glädje

vi slutade vara oss och började vara
du och jag

jag gör hål i mina vener för att hitta nya vägar ut härifrån

c'est l'hiver / it's winter / es ist Winter / det är vinter
& jag letar efter drömmarna om Paris systemlagda boulevarder. en gång drömde jag också om himlar i andra kulörer & ett lyckligare liv. synkroniserade hjärtbeats som befinner sig någonstans i mitt bahuvud.
jag undrar när jag förlorade dem, vad det var som ersatte dem och om de är borta för alltid eller om de kommer tillbaka och i såfall om de kommer tillbaka i andra ordföljder eller under andra himlar bortom andra horisonter.

DU SKREV VÅRA NAMN UNDER BRON
JAG ÖNSKAR JAG VAR DÄR NU

höstmörker klockan nittonelva på kvällen
du vet när ensamhet möter ensamhet, men det är ok
lillasyster har begett sig hemifrån och farit tillsammans med sina unga scoutkamrater. Mamma kommer inte hem förrän imorgon
it's the new day we're waiting for
jag har inga ord kvar att spilla. jag borde kunna riskera mitt liv hur många gånger som helst nu utan att förlora något. DET ÄR FÖR LÅNGT MELLAN FLEN OCH PARIS (sen när?)

man vänjer sig.

TÄNK ATT DET BARA KRÄVS ORD

du pratar om metaforer och surrealistiska uttryck. sluta vara så naiv jessica du vet att det som russin gör med dig inte existerar på riktigt
du vet att det inte botar sorgen
jag skulle kunna drunkna i mina egna tankar utan att dö
KOM OCH SLÅ SÖNDER MIN VÄRLD
det skulle inte göra någon skillnad om pojken med manchesterbyxorna och de milda ögonen dör när jag dör för ingen vet att han egentligen inte finns, förutom på ett randigt papper från sidan i mitten av skrivhäftet, förutom i en historia på svart och vitt
annars finns han inte
JAG ÖNSKAR JAG VAR DÄR NU
OCH JAG MINNS INTE VAR

mina vägar som inte längre korsar dina
och jag vet ju inte om du lever du andas
väl? gömd
i ett skrin med något kaneldoftande och
brev från någonstans från tjugohundrafem

JAG ÖNSKAR JAG VAR DÄR NU
JAG ÖNSKAR JAG VAR DÄR NU
JAG ÖNSKAR JAG VAR DÄR NU

för visst lever du visst andas du?

hej, det här är till dig

om silverstjärnor och vändskapsband, kärleksband
blodsband
sammansvurna känslor, mitt i natten.
ALLTING I BOKSTAVSORDNING, bara för att inte somna och tappa bort fumlande händer

om borttappade ord på vägen och borttappade nerver, dåtidens elektriska stötar som slutat fungera på grund av brist på att vilja leva/fungera/vara, i synonymer
ALLTING I BOKSTAVSORDNING, bara för att inte vilja släppa taget men ändå samtidigt gå vidare och vilja förändras

om I WILL ALWAYS BE YOUR SOLDIER på repeat bara för att kunna telepatera trygghet till sina närmaste, utan att ens veta att det fungerar men att fortfarande hoppas på att det är som på samma sätt som att skicka vibbar över MSN, bara för att vilja vara till hjälp när ord/nerver/önskningar inte vill
ALLTING I BOKSTAVSORDNING, bara för att det funkar

paraplyet för två