sensommaren dröjer sig kvar som avskavt nagellack, monologerna fastnar i min hals.
jag har haft ensamnätter sedan min upptäcksresare blev fasttagen för stöld, nu har
vi återförenats och hon ger mig lösgodis, från platser hon i somras tog i besittning och
själv krönte sig till deras konung. hon fyller en påse med kastanjer och tar in hösten.
jag stryker den mot min kind, som fideli med den vita stenen.
den är kall, men len.