ut på vägarna med tunna vårjackor och inga värmande tröjor alls, som i ett försök att hålla kvar den ljumma årstiden mellan tummen och pekfingret, med hjältarna på repeat i öronen, hjältarna som tar mig upp lika mycket som de drar mig ner, de som sjunger: den fria viljan var vår tonårsdröm, men vi är bara instinkt, bara djur och allt är lögn

och jag läser inte längre böcker, ser inga regnbågar, men tar skydd från kylan på bibliotek:  mellan raderna och hyllorna,  där vilar strindberg, lagerlöf och jag i väntan på en lång kall vinter, för jag vet att när jag faller står de kvar(,  för att de är ryggradskotor i ett allt för tyst land) men inte ens där finns lugnet 

ingenstans finns lugnet som jag febrigt letar efter (i kopparna, sömnen, orden, händerna djupt nere i fickorna) att jag ger vad som helst för tystare hjärtslag mellan andetagen om nätterna när allt annat upphört och allt som hörs är de förtvivlande ropen, orden som finns gömda i en tonårsjagsdagbok: hör du mig?  hör du mig? kan du höra mig? hör du mig? hör du mig?  allt det här är för dig

och det är inte som att jag inte längre hör när jag förlorar något mer än koncentrationen och mig själv där ute på vägarna, jag hittar bara inte fram