Flera gånger under bokens gång, från sida 118 och framåt, upprepas orden människa och maskin i samma mening. ”Människa ”som en maskin”, ett uttryck som var karaktäristiskt för tidens dröm om rationalitet. […] Det var endast människans organism som skapade ande, känslor, gott och ont.”(s 118) och ”Människan var inte en maskin, men befann sig inne i maskinen” (s 239) Struensee går från att tänka att människan är en maskin till att människan är en organism inne i maskinen. Det som skiljer människan från maskinen var människans helighet. Här är det djuren som är maskiner. ”Människans helighet gjorde människan till ett icke-djur. Djuren var maskiner. […] Ibland tyckte han (Struensee) sig ha en tanke som var bara hans egen. Då kunde det svindla till, som inför ett bråddjup, och han kunde tänka: detta är det heliga.” (s 145) Det vill säga, en sak skiljer oss från djuren: vi vet om att vi är djur men vi kan ta avstånd från våra instinkter för att vi har vårt förnuft och förstånd. Upplysningen säger att vi utvecklar vårt förnuft genom våra erfarenheter och sedan ska det leda oss till den rätta vägen för ”skarpsinnighet och andlighet hade inte givits människan av något högre väsen utan formades av livserfarenheter. Det var plikterna mot nästan som var alltings mening, som skapade den inre tillfredsställelsen, gav livet dess mening och borde bestämma människans handlingar.” (s 118)

Kanske trodde och hoppades Struensee att människorna genom förnuftet skulle använda sin frihet rätt, att de skulle ta de rätta besluten och skapa det samhälle som han alltid drömt om, ett gott samhälle som var baserat på rättvisa och förnuft (s 265). Kanske var det därför som han släppte dem lösa, mot allt förstånd, och det var fel. Danmarks invånare hade inte den kunskap om makt och världen som man kanske behöver för att veta vad som är rätt och fel. Tidigare hade de inte tänkt sina egna tankar och de hade inte gjort saker som de själv ville, nu var det som om alla deras marionettband hade klippts av. Helt plötsligt hade de blivit fria som vilda fåglar och visste inte någonting. De saknade förståndet och de var framförallt inte upplysta.

Enligt Struensee har upplysningen två sidor. Ett hårt och ett mjukt. ”Om upplysningen har ett rationellt och hårt ansikte som är förnuftstron och empirin inom medicinen, matematiken, fysiken och astronomin, har den också ett mjukt som är upplysningen som är tankefrihet, tolerans och frihet.” (s 119) Detta kan tolkas som att upplysningen, enligt Strueense, precis som Stålmannen har ett hårt skal som är ogenomträngligt, för att det är logiskt och genomtänkt, men samtidigt har ett mjukt inre som är känsligt mot orättvisa. Men, även en superhjälte har brister. I Stålmannens fall är det kryptonit som gör honom alldeles knäsvag, i det unga Danmarks upplysningsdagar var det bristen på kunskap hos invånarna och det svaga styret som gjorde att upplysningsidéerna föll som korthus. Danmarks invånare utnyttjade friheten som de fick och använde det mot de som gav dem den. Guldberg, som ur dagens synvinkel var en bov, för att han var emot upplysningen, lärde sig av andras misstag och kunde senare ta över, efter att ha knäckt Struensee.

Hela upplysningen bygger på kunskap: man ska ha kunskap, ge kunskap och få kunskap. Saknar man kunskap ska man, genom sina erfarenheter, få kunskap och bli upplyst. En människa jämförs, i upplysningen, som en tom tavla som fylls på under livets gång. I det tidiga stadiet i upplysningens Danmark visste man inte vad man kunde göra med friheten som man fick.

Det är möjligt att medborgarna inte var redo att bryta sina vanor. Det tar tid att tänka om, även för ett barn, och om människan är som en tom tavla som fylls på med erfarenheter är det inte helt lätt att sudda ut och fylla på med nytt. Det var något som Struensee inte hade överseende med, eller kanske inte tänkte på. Struensee genomförde allting för snabbt, utan att förklara vad det var som han gjorde. Det var säkert Struensees plötsliga frihet som gjorde att han tog sig vatten över huvudet. Hans operationer slog bakut mot honom och fick den motsatta effekt som han hade förväntat att den skulle få, när han frigjorde sina medborgare från censuren och tryckfriheten, och man kan undra om Struensee verkligen använde sitt förstånd när han fick frihet till att göra precis vad han ville och om han verkligen tänkte efter eller bara handlade på ren impuls. Han ville att hela folket skulle upplysas och det så fort som möjligt. Frågan är om han verkligen upplyste dem eller om han bara var ett instrument utan någon som styrde honom. Han hade kunnat göra saker bättre. Han hade kunnat förklara för dem, upplyst dem och gjort dem mindre rädda så att de inte hade känt sig vilsna och ilskna.

För att ett samhälle ska lyckas bli upplyst måste man ha kunskap men också ett förnuft. Ett land utan kunskap är inget land, en människa utan förnuft men med förstånd är en halv människa.

En sak som författaren vill säga oss är att för mycket frihet inte är bra. Frihet är en sak som upplysningen gärna propagerar för. Får man för mycket av det goda vill man bara ha mer. All frihet som Struensee fick steg honom åt huvudet, man kan nästan säga att han helt förlorade förståndet, precis som med människorna i Danmark när de insåg att det inte längre fanns några gränser. De blev maskiner och visste inte längre någonting. Man kan inte ha ett förnuft utan ett förstånd om man vill vara upplysningsman och det är Struensee ett bevis på. I ett land med frihet behövs en ledare. Det krävs att man har någon som kan sätta gränser, någon som har koll och kan rätta alla felen. Struensee var inte den ledaren. Han var bara en enkel livläkare.