till: tolv år av ett liv

från: det enda som rört sig här är tiden

 

 

 

idag bor han på fjärde våningen

högst upp i låghusområdet där jag

växte upp

 

det är så högt att måsarna

skatorna och himlen

känns nära

 

om man sträckte ut sig

från balkongen

skulle man nå molnen

 

det fanns ingen lök

mina ögon blev tårögda ändå

det var något med livet

kanske något med konversationerna

som var som förr

 

när jag gömde mig bakom dörren

låtsades inte höra eller förstå

 

som om det bara var

blablabla

 

och han som alltid

var tyst satt i hörnet och höll för öronen

var inte förändrad

hans hårstrån lika gråa

 

om inte gråare

 

ett för varje död hjärncell

som jag brukar säga

och räkna mina

 

i hans köksskåp

en del av porslinet vi hade

i vardagsrummet

två soffor, en tv, ett bord,

en bokhylla utan böcker men minnen

 

fotografier på en barndom

som blivit redigerad i efterhand

sönderspolad och sönderspelad

jag har bara spillror kvar

 

små fragment

av röster och suddiga scener

 

diagnostiserade mig fragmentalsjuk

 

vi åt

runt ett litet bord

precis som förr

precis som då

åt vi runt ett litet bord

alla fyra

 

men önskade aldrig att

tiden skulle vända

 

utanför slumrade aldrig solen

aldrig människorna

som planterade för lägre hyra

aldrig lugnade sig allting

 

vi höll bara andan

när mamma berättade

om sommarjobb

om skolan och övningskörning

saker han inte visste om

som han inte verkade höra

 

bara

blablablabla

 

det är alltid likadant

på en fjärde våning, tredje våning

eller ingen våning alls

det är alltid likadant

 

bara blablabla

 

om du visste skulle du förstå:

ovissheten och oron tar dig hit och längre

du kommer få ditt hjärta krossat och aldrig få det lagat

du kommer fylla arton med dödsångest pulserande i ådrorna

och du kommer vilja hoppa

drunkna skära upp dina vener och

slå huvudet i väggen men aldrig våga

 

för att du är du

och jag